The Life of Avlo

 

Edit, min fantastiska vän:

Du kommer alltid ha en plats i mitt hjärta.

Jag älskar dig och jag saknar dig så!

Igår efter jobbet tog jag tunnelbanan till universitetet för att där få äran att lyssna till José Mujica, Uruguays president som i dagarna är på rundresa i skandinavien. "El Pepe" som han kallas är en mycket enkel man, åtminstone om man jämför med majoriteten av världens regerings- och statschefer som allt för ofta lägger större vikt vid paketet än på innehållet. Han bor på en liten gård i Montevideos utkanter, odlar egna grönsaker och klär sig ytterst sällan i slips. En helt vanlig äldre man med andra ord men som står med båda fötterna stadigt på jorden och har ett riktigt skarpt intellekt. Hans tal var mycket intressant och berörde allt från den ekonomiska krisen i Europa till energifrågor i Uruguay. Det var riktigt fascinerande att se denna 76-åring med så mycket energi och kamplust och så mycket kvar att ge efter att ha suttit nästan 15 år i militärjuntans fängelse varav två i total isolering.

 

 

Efter talet var det mingel utanför universitetets Aula Magna där publiken fick möjlighet att skaka hand och byta några ord med presidenten. Häftigt.

 

Januari 2004, ett drygt halvår efter att jag tog studenten, ryckte jag in i lumpen. I Boden, 10 mil från norra polcirkeln, ungefär vid civilisationens ände. I några månader drillades jag och mina jämnåriga kamrater i norrbottens stränga kyla och bisarra mängder snö för att några månader senare gå på den tjänst som vi tränats till, att vara skyddsvakter vid Norrbottens regemente.

Utbildning varvades med bevakningstjänst, antingen satt vi i någon av regementets vaktcentraler eller så var vi ute på larm och kollade låsen vid något förråd ute i skogen. Som vi alla vet råder det fred i Sverige sedan 200 år vilket innebar att det inte hände så mycket under timmarna i vakten. En och annan fantiserade säkert om att ryssen skulle stå och hänga vid något av förråden en mörk lördagsnatt så att vi kunde få användning av det vi lärt oss, men givetvis hände aldrig någonting. Lilla Sverige, de norrländska skogarna, vad ska hända? Känslan av meningslöshet tog över och till slut var det en enda långtråkig väntan på muck.

Hur som helst, vart vill jag komma med denna historia? Jo, den nya svenska filmen Gränsen tar avstamp i en liknande situation, närmare bestämt det gråa och händelsefattiga livet som soldat. Till skillnad från de värnpliktiga i Boden väljer istället filmens soldater att göra något åt sin situation.

Filmen utspelar sig 1942 i beredskapstidens Sverige, hos ett kompani soldater som bevakar gränsen till det ockuperade Norge. Dygnet runt står de vid sin vägspärr i vinterlandskapet, inget speciellt händer och framför allt får de aldrig se några tyskar. För att råda bukt på tristessen beslutar sig två soldater för att skida över gränsen och ta sig en närmare titt på fienden. Det hela går dock på tok fel, de kommer lite för nära tyskarna vilket leder till att den ene soldaten rövas bort. När detta uppdagas beslutar sig deras kamrater att, mot alla regler, också ta sig över gränsen för att hämta hem dem. Det hela utvecklas till en kris på högsta nivå då de inte bara jagas av nazister utan också av svenska krigsmakten som gör sitt bästa för att lägga locket på.

Tyvärr har svenska filmer en förmåga att ofta bli rätt torftiga, med billiga specialeffekter och stolpigt skådespeleri. Man siktar högt men det känns sällan äkta. Denna film har också sina billiga klichéer som exempelvis det tyska befälet som likt alla andra filmnazister bär runda glasögon och ser genomond ut. Men det fanns ändå något som fängslade mig, kanske var det den genuina vintermiljön, eller de autentiska uniformerna och de tidstypiska fordon man lyckats plocka fram till inspelningen. Trots små medel har man fått den att kännas ganska äkta, imponerande. Jag vet inte om jag skulle rekommendera filmen, men bara det faktum att den är något så unikt som en svensk krigsfilm gör den sevärd trots allt.

Ett häftigt inslag i biokvällen var att regissören själv, Richard Holm, var där och presenterade filmen. Han berättade lite om hur de hade tagit fram skådespelare till filmen genom att sålla ut dem som inte var redo att leva ute i vildmarken i tjugo minusgrader och meterdjup snö. Han berättade också hur uniformerna hade hittats genom en samlare och hur bilar och diverse fordon med hjälp av lokala värmlänningar plockats fram ur sina gömmor i lador mot löften om att deras respektive inget skulle få veta. Roligt.

Har alltid tyckt om film och gått mycket på bio. Skulle säga att min filmsmak är ganska blandad då jag både ser stora maffiga hollywoodproduktioner men också de smalare med lite med okänt folk i rollerna. Läser ofta vad som skrivs om en film innan jag ser den men har av erfarenhet också lärt mig att inte ta till mig av det som skrivs då jag upptäckt att det är rena lotteriet om jag håller med filmkritikern eller inte. Ofta håller jag med om vad de säger, men lika ofta gör jag det inte och uppskattar en film som blivit sågad av alla eller tvärtom. Därför ringer varningsklockorna hos mig när en film vinner priser på någon gala för inbördes beundran på andra sidan atlanten och därefter hyllas av allt och alla. Ofta är nämligen filmen pretentiös och förstås bara av de redan invigda.

Hur som helst, senaste filmen jag såg var Susanne Biers "Hämnden" med Mikael Persbrandt i en av huvudrollerna. Filmen vann en Golden Globe för Årets icke engelskspråkiga film. Måste säga att den var väl värd sitt pris för den var nog den mest omtumlande filmen jag sett på länge.

Filmen handlar om två familjer vars historia sammanflätas då deras 10-åriga söner hamnar i samma klass. Den ene pojken Elias är mobbad i skolan och är på väg att förlora sin far i en svår separation. Den andra pojken, Christian, är nyinflyttad till stan och mitt uppe i processen efter att ha förlorat sin mor i cancer. Elias pappa, Anton (Mikael Persbrandt), gör en hjälteinsats som läkare på ett fältsjukhus i afrika samtidigt som hans liv faller allt mer i spillror på hemmaplan. Christians pappa Claus är utom sig av sorg och mentalt frånvarande när sonen behöver honom som mest.

Den sköra och mobbade Elias blir alltså vän med den mycket sammanbitne men betydligt tuffare Christian, som vägrar ta skit från skolans mobbare och därför väljer att slå tillbaka. Hämnden blir brutal. Elias pappa Anton som i sitt arbete har den goda inställningen att alla förtjänar hjälp oavsett person eller tidigare illdåd försöker intala sin son och dennes nya kompis att våld inte tjänar något till och att det är bättre att vända andra kinden till. En dag i den lilla danska småstaden möter de dock en person som inte väljer att vända andra kinden till utan gärna klippper till, och gör det på Anton. Den samlade Anton gör sitt bästa för att hålla sig lugn i den spända situationen för att vara ett gott exempel för barnen. Christian som hämnades på skolans mobbare tycker han är fånig och att han också borde hämnas. När han tycker att ingenting händer får han med sig Elias och planerar en egen hämnaktion. Det hela utvecklas till ett drama på liv och död.

Pojkarnas skådespeleri är fantastiskt och Persbrandt gör nog sin bästa roll någonsin.

Se den!

Nu finns 373 bilder från min resa i Mellanöstern att se här, hoppas ni uppskattar dem!

Här kommer ett urval av de bilder jag tog under resan i något av de längsta blogginläggen jag någonsin gjort.

Vi börjar med kartan och resrutten. Följande platser är de ställen där jag övernattade och till dessa tillkommer dagsutflykter som exempelvis diverse slott och ruiner i norra Syrien, Petra och Döda havet i Jordanien, Betlehem på Västbanken, bestigning av berget Sinai, Abu Simbel och Konungarnas dal i Egypten.

Stockholm ---> Syrien (Damascus - Aleppo - Hama - Palmyra - Damascus) ---> Jordanien (Amman - Wadi Musa - Wadi Rum - Aqaba) ---> Israel (Jerusalem) ---> Egypten (Dahab, Luxor, Aswan, Luxor, Kairo)

Då jag kom hem igår så blir detta det sista blogginlägget från min resa i Mellanöstern.

Som jag skrev sist var jag eventuellt på väg till Alexandria för de sista två dagarna. Efter att jag skrev det tog jag en promenad bort till huvudtågstationen Ramses för att kolla upp tidtabell och priser för Alexandria morgonen därpå. Väl på stationen ser jag dock det kaos som utspelar sig vid biljettluckorna då hundratals människor samtidigt försökte sig fram till de fem biljettluckor som fanns. Inte en chans tänkte jag, var trött på att trängas och stöka så jag beslöt helt enkelt att stanna i Kairo och gick fort därifrån.

Dagen efter besökte jag istället kvarteren som i boken benämns som "islamic Cairo", grundat år 969 e.kr. Stadsdelen är känd för sina många moskéer och annan muslimsk arkitektur men de flesta tar sig dit för att gå runt i Khan Al-Khalilibazaaren. "Bazaar" är ett annat ord för "souk" som används i Syrien för den som undrar, en permanent marknadsplats med andra ord. Till skillnad från de stora soukerna i Syrien så var denna inte alls lika unik eller genuin, tycker den mest var lämpad för turister om jag ska vara ärlig. Kvarteren runtomkring var dock mycket fina och trevliga att gå omkring i. Trots att stadsdelen inte är så stor eller ligger så långt bort tog besöket nästan hela dan i anspråk då jag tog mig dit och tillbaka gående vilket annebär att man måste samsas med de ohyggliga mängder folk och bilar som finns i stan. Tidigare har jag skrivit att Kairo inte är värre än vad exempelvis Buenos Aires är, men det får jag nog till en viss del ta tillbaka efter den här dagen. Det går knappt att beskriva trafiksituationen i vissa delar av Kairo, att säga koasartad vore en underdrift. Men på något sätt verkar ju allt fungera i alla fall, folk går och bilarna rullar om än långsamt.

Dagen efter och min sista dag i Kairo gick mest ut på att döda tid på olika sätt. Jag vaknade vid nio, checkade ut vid tolv och hade sen några timmar att ta död på tills flyget lyfte vid 04 morgonen därpå, 16 timmar med andra ord. Så jag drällde runt i stan, gick på billig bio ytterligare en gång, åt mat, gick runt ännu mer och hängde sen de sista tre timmarna på hotellets takterrass. Inte jättespännade dag med andra ord. Vid nio på kvällen tog jag sen taxin till flygplatsen och satt där i tre timmar innan jag kunde checka in. Första flygresan gick sedan till Amsterdam. På grund av ett häftigt oväder fick planet åka några extra svängar ovanför Amsterdam innan landningen som blev något av det värsta i flygväg jag varit med om. Upp och ner som en bergochdalbana och slutligen en riktig benknäckarlandning som fick en och annan i kabinen att se missnöjd ut efteråt.

Direkt efter landningen får vi förklarat i högtalarna att de av någon anledning utför en extra passkontroll precis utanför flygplanet och att vi därför ska ha våra pass redo. När det blir min tur att lämna fram passet får jag inget varmt "Välkommen" eller "Trevlg resa till Stockholm" av vakten, utan han tittar istället misstänksamt på passet och sedan mig, plockar sedan fram ett förstoringsglas och granskar passets fotosida i detalj. Uppenbarligen är det något han reagerar på för han behåller passet och ber mig sitta ner i en avskild del av ankomsthallen. På samma ställe sitter redan fyra personer som av en lika okänd anledning inte fallit vakterna i smaken. Vad vi har gemensamt är att vi alla antingen är mörkhyade alternativt solbrända och att vi på ett eller annat sätt har ett utseende som enligt en Sverigedemokrat inte riktigt uppfyller normen. Med andra ord, vi är alla svartskallar och några av oss är dessutom skäggiga! Bäst att ringa i klockorna och höja beredskapen ett snäpp! Det spelar tydligen ingen roll att alla, utom en vars pass är utfärdat i Kanada, har röda EU-pass. Vi får sedan inför hundratals nyfikna ögon på terminalen följa med fem vakter, en per person, till vakternas kontor en bit bort i terminalen och sitta ner igen medan de kontrollerar passen ytterligare en gång. Tre personer blir ganska omgående ivägsläppta, men jag och kanadensaren får sitta kvar ytterligare en stund. Vi tas sedan in på kontoret där två andra vakter bakom en disk ska få titta på oss samtidigt som de jämför med passbilden. Kanadensaren friar de efter att bara en person tittat på honom. Mitt pass behövde tydligen två personer som tittade på det samtidigt som jag fick frågorna om det var mitt pass och om jag verkligen bodde i Sverige. Till slut blev jag frisläppt men en tråkig erfarenhet rikare. Är detta framtiden för det nya gammelbruna Europa?

Den jobbiga dagen slutade inte där. Flyget till Stockholm blev försenat med tre timmar på grund av frånvarande piloter som istället för att manövrera vårt plan till Stockholm satt och tryckte i Frankfurt, fel land liksom. Efter en lång väntan hittade de dock två reservister som förbarmade sig över oss. Väl framme på Arlanda konstaterade jag att jag hade sovit, eller åtminstone slumrat, i tre timmar de senaste 30 timmarna. Jag var med andra ord lite trött. Nu är det i alla fall skönt att vara hemma och när jag ser tillbaka på resan kan jag säga att jag har upplevt fantastiskt mycket och att semestern varit precis så som en semester ska vara, jag har inte lagt en tanke på jobbet eller vardagen förrän nu den sista veckan. Är mycket nöjd.

Något som jag varit med om ett antal gånger under resan och som jag vill dela med mig av här är att många av de människor jag har träffat har varit nyfikna på Sverige och ställt frågor om hur saker och ting förhåller sig här. Men det jag vill berätta om nu är att folk lika ofta har delat med sig av sin syn och sina tankar om Sverige som med några ytterst få undantag har varit enbart positiva. Folk har med stor entusiasm berättat om hur avundsjuka de är på vårt, enligt dem, lugna och stabila land och framför allt på vår välfärdsstat med allt vad det innebär. Ett antal amerikaner jag träffat på olika ställen har alla sett mycket positivt på Sverige med sin fria och offentliga sjukvård, med föräldraledighet, anställningsskydd och liknande. Folk har sett Sverige som ett öppet land där människor oavsett bakgrund kan leva med samma rättigheter och möjligheter i livet som alla andra, flera har uttryck ord som "paradislandet" och liknande. Givetvis har det varit smickrande varje gång, men samtidigt har det fått mig att reflektera över det faktum att vad Sverige idag gör är att vi bränner ett stort förtroendekapital runtom i världen och visar att vi kan vara lika tråkiga och jävliga som i vilket annat land som helst. Vid varje tillfälle har jag ju gett min syn av landet med privatiseringar, Sverigedemokrater och en allt tunnare välfärd och reaktionerna har inte väntat på sig utan folk har i flera fall blivit chockerade när jag beskrivit de senaste årens politiska läge i landet. De höga tankar som folk i gemen verkar ha om vårt land har fått mig att skämmans när jag berättat om Sverigedemokrater i riksdagen, om utförsäljningar och allt annat som sker. Det är ju verkligen intressant och fint att höra allt detta, men det är tråkigt att vi inte förvaltar detta på ett bättre sätt är vad vi gör idag.

Det var det sista. Om ni råkar upptäcka att det saknas ett och annat å ä ö i texten så har helt enkelt att göra med att jag efter sex veckor har vant mig vid att skriva med a och o istället, haha.

Ytterligare ett blogginlägg från resan väntar men det blir ingen text utan det blir några av de många bilder jag tagit. Det kommer dock ta en eller någon dag att vaska fram de bilder jag tycker är värda att visa.

Hoppas ni tycker resebloggen har varit läsvärd, det har hur som helst varit väldigt roligt att skriva.

Nu väntar vardagen med allt vad den innebär. Skoj!

Tjo,

Som ni sakert har forstatt sa befinner jag mig i Kairo nu, Egyptens huvudstad. I staden bor 7 miljoner manniskor, och raknar man med ytteromradena sa ar siffran ofattbara 17 miljoner. Innan jag akte hit, och pa vagen hit var det manga som skakade pa huvudet och sa att jag inte skulle stanna har for lange da det ar folk och bilar precis overallt och att stadens forsaljare ska vara varre an pa andra stallen. Visst ar det mycket folk och bilar, men jag skulle inte saga att det ar varre an typ Buenos Aires eller nagon annan jattestad. Trafiken ar som i Damascus, och da ar den har staden sju ganger storre. Angaende forsaljarna sa maste jag saga att det var varre i Luxor, sa nej, jag har inga som helst problem med att vara i Kairo. Ska jag klaga pa nagot sa ar det smogen som fran och till ligger som ett ogenomtrangbart lock over staden, ratt laskigt egentligen.

Resan hit gjorde jag med tag i sovkupe, mycket trevligt. Maste saga att tag ar ett fortraffligt satt att resa pa nar allt kommer omkring, man far se mycket och det aningen meditativa ljudet och skumpandet gor det latt att sova. I resan ingick dessutom middag och frukost pa morgonen, toppen. Kom fram tidigt pa morgonen och resten av dagen gick till att bekanta mig med naromradet och inte gora nagot speciellt alls. Pa eftermiddagen gick jag pa bio vilket kostade motsvarande 20 kr, mycket trevligt pris.

Igar besokte jag Egyptiska Museet. Vilket stalle! Rent byggnadsmassigt och organisatoriskt lamnar det mycket kvar att onska, vilket sakerligen ar orsaken till att de just i detta nu haller pa att bygga ett nytt mycket storre museum precis bredvid som ska oppnas 2014. Museet ar namligen knokfullt med saker, det star statyer, sarkofager, kistor och annat pa varenda liten kvardratcentimeter av byggnaden som uppenbart ar alldeles for liten for allt detta. Men servart ar det helt klart da det verkligen ha allt som man kan tankas vilja se fran Egyptens historia. Tva utstallningar kommer jag sarskilt komma ihag. Den forsta var de tva rummen med de kungliga mumierna dar bland annat den store Ramses II finns att se. Mycket intressant, bland annat kan jag meddela att Ramses II idag ar blond, vilket man tror kan ha att gora med alla de kemikalier och saker man anvande vid balsameringen. Den andra mycket intressanta utstallningen var den om Tutankhamun och hans gravkammare som upptacktes i orort skick 1922. Det ar helt otroligt hur mycket saker man fann i gravkammaren som jamforelsevis ar ratt liten. Tutankhamun sjalv var dessutom en jamforelsevis obetydlig farao som regerande i endast 9 ar och dog nar han var 19. Trots detta var gravkammaren full av saker, och faraon sjalv lag i den innersta av sju kistor som pa nagot satt maste ha byggts upp pa plats da den storsta av dem var stor som ett mindre rum och omojligen kunde ha burits ner fardigbyggd. Den innersta kistan, som ocksa finns att se pa museet, ar helt i guld och i denna hade han sin ansiktsmask i guld som sakert manga kanner igen. Jag horde en person beratta att manga staller sig fragan hur och varfor en sa ung och "obetydlig" kung fick en sa pampig gravkammare. Han ansag att fragan var felstalld da man istallet bor fraga sig hur alla de andra gravkamrarna sag ut innan de blev plundrade och allt guld smaltes ned. Man har namligen inte sa mycket att jamfora med da det galler innehallet i gravkammaren. Intressant tanke helt klart, sarkilt nar man sett Ramses II gravkammare som ar mycket mycket storre och dar man lagt ner betydligt mer arbete pa utsmyckning. Otroligt var det i alla fall att se allt detta.

Idag gjorde jag ocksa ett intressant besok, till Giza och pyramiderna. Istallet for att betala 35 dollar for att aka dit i grupp med hotellet betalade jag motsvarande 50 kronor for att aka tunnelbana och sen taxi sista vagen. Taxiforaren valde inte helt ovantat att, istallet for att ta mig dit jag ville, aka till en kompis som fixade rundturer med kameler. Inte ok tyckte jag och efter mycket tjaffs korde han mig till ratt plats till slut. Val framme slogs jag genast av hur ofattbart stora dessa pyramider ar. Har ju sett dem pa bild hur manga ganger som helst, men det gar inte att jamfora med att verkligen sta dar i skuggan av en. Cheopspyramiden ar den storsta av dem med sina 147 m. Den stod klar ar 2580 f.kr och bestar av 2,3 miljoner stenblock. De flesta av dessa vager ca. 2,5 ton och de storsta, de som utgor den innersta kammaren vager mellan 20 och 80 ton och skeppades hela vagen fran Aswan i soder. Helt otroligt. Varje dag slapps 300 personer in i Cheopspyramiden, och idag var jag en av dem. Fick hora av nagon som var missnojd over att det inte var sa mycket att se dar inne, mest sten, och att det inte var vart pengarna. Jag vet inte riktigt vad manniskor forvantar sig, men jag tyckte det var fantastiskt. Bara kanslan av att sta mitt inne i en 4500 ar gammal byggnad ar oslagbar.

Nu borjar jag sakta men sakert narma mig slutet av resan, pa fredag formiddag ar jag hemma i Sverige igen. Trots mina klagomal kring forsaljare, nedskrapning och liknande sa maste jag bara klargora att resan anda har varit fantastisk pa alla satt och vis. Att komma till det som en gang var mansklighetens vagga och se det med egna ogon har varit bade nyttigt och larorikt och jag hoppas att fler manniskor vagar ta steget hit for att se att allt inte ar som det dagligen beskrivs i media. Ska bli skont att komma hem men jag kommer sakert aka till den har delen av varlden fler ganger i mitt liv.  

Imorgon vet jag inte vad som hander, kanske en tur till Alexandria eller sa stannar jag i Kairo.

Tack o hej.

Tjosan,

Vill inte garna slosa bort min semester med att sitta pa natet och blogga allt for ofta, sa darfor har jag forsokt att uppdatera bloggen ungefar var tredje dag, vilket ocksa okar mojligheten att det hant nagot sen sist och att det faktiskt finns nagot intressant att skriva om. Nu forsoker jag pa olika satt ta dod pa 10 timmars vantetid i Luxor for att sedan ta nattaget till Cairo vid 20:15, darfor skriver jag trots att det bara var tva dagar sen sist. 

Har sett det mesta som gar att se i Luxor, sa darfor har dagen inte varit sadar jattespannande direkt. En sak hande dock, som var lite for spannande for att man egentligen ska vilja uppleva det. Har ju som bekant spenderat de sista tva dygnen pa Nilen och gick av idag vid tiotiden. Kommer att beratta om sjalva resan sen, men forst detta: Det sista jag gjorde pa baten var att jag gick till lobbyn for att betala dricka o dylikt som jag hade anvant under resan. Sedan gick jag darifran utan en tanke pa att jag glomt en sak pa baten, att passet ligger kvar i lobbyn dar jag lamnade det da jag checkade in tva dagar tidigare. Jag gar i godan ro ivag till tagstationen for att lamna av min stora ryggsack for att slippa bara pa den hela dan. Sen tar jag en runda i stan, kollar natet, laser Millenniumbok i skuggan av Luxortemplet och allt annat man gor nar man bara vill ta dod pa tid. Efter en stund gar jag for att ata lunch. Ater maten i lugn och ro och sitter sedan kvar med min bok och en cola for att bara ha en lugn plats att sitta pa utan envisa forsaljare. Allt frid och frojd tills jag av en handelse kollar vardevaskan som jag har i ryggsacken... PASSET!!! tanker jag samtidigt som hjartat slutar sla for en liten stund. Vart har jag lamnar det?? Ah, baten! Ar baten kvar i hamn?! Det var ju trots allt fem timmar sedan jag lamnade baten. SHIT! Rusar ivag, med colan i hand, mot baten och ser till min stora lycka att den fortfarande star dar. Mannen i lobbyn tittar fragande pa mig, "Vadda pass?". Forklarar laget och han hittar sedan passet precis i den lada, med resten av passagarernas pass, han lagt det tva dagar innan. Hade jag kommit en dryg timme senare hade baten varit pa vag till Aswan igen, kul att komma pa i Kairo att passet finns pa Nilen nagonstans mellan Aswan och Luxor.

Batresan var for ovrigt trevlig med god mat och en kul australiensare som jag stiftade bekantskap med da vi alltid blev placerade vid samma bord da det var mat. Tror vi var de enda resenarerna som inte reste i grupp sa darfor fick vi alltid sitta tillsammans. Pa baten fanns en pool som jag vid forsta inspektion ansag vara mer lampad for isbjornar an for djur, som likt manniskor varesig har pals, spack eller nagot annat som lampar sig for arktiskt vatten. Men som vantat blev det ratt varmt nar man lag pa taket och njot av den fina utsikten over Nilen, sa jag badade till slut anda. Fordelen med att vattnet var sa kallt var att det var fler som tvekade och att man darfor mer eller mindre fick poolen for sig sjalv.

Under resans gang besokte vi tva tempel. Forsta kvallen besokte vi Kom Ombotemplet fran ar ca. 150 f.kr. Innte mycket kvar av det med i omradet runtomkring templet har man hittat ungefar 300 krokodilmumier vilket forklaras med att ena sidan av templet dedikerades till den egyptiska guden Sebek som alltid gestaltades som en krokodil eller manniska med krokodilhuvud. Reliefer pa Sebek sags overallt i templet. Morgonen efter, klockan 7, besokte vi falkguden Horus tempel i staden Edfu. Templet byggdes kring ar 200 f.kr. och tog ungefar 180 ar att bygga. Det ar Egyptens nast storsta tempel efter Karnak och ett av de mest valbevarade. Stora delar av taket i templet ar fortfarande intakt och ett flertal av relieferna ar fortfarande farglagda vilket gor att man far en annu battre kansla for hur det en gang har varit. Verkligen fantastiskt.

Jag trodde att vi skulle komma fram till Luxor idag, men istallet kom vi fram igar kvall och man sov den sista natten i hamn. Trist. Sjalva grejen med en Nilenresa borde ju vara att man aker pa dagen sa att man far chans att se Nilen, men da vi akte halva strackan redan forsta kvallen och natten sa blev det bara en dag da vi kryssade pa dagtid. Men men, det var en fin resa anda. Innan vi kom fram till Luxor stannade vi i Esna dar alla batar maste igenom en sluss for att komma vidare. Tror det var forsta gangen jag var med om det sjalv och det var faktiskt ratt haftigt, det var sakert en 7-8 m hojdskillnad mellan de bada sidorna.

Nu ar det ca. tre timmar kvar innan taget gar, far se vad jag hittar pa. Imorn vantar Cairo!

 

Marhaba mina vanner,

Hej dar hemma,

Sist jag skrev skulle jag stanna en dag extra i Dahab for att sedan ta farjan over till Hurghada fran Sharm el-Sheik. Sa blev det inte. Det var namligen inte bara pa onsdagar som batarna inte akte, de har inte akt pa tva manader visade det sig. Alternativet att sitta mellan 15 och 20 timmar pa en buss var inte jattelockande, aven om det hade varit betydligt billigare an flyget som jag till slut valde. I forrgar steg jag darfor upp med tuppen vid 5 och akte taxi till flygplatsen i Sharm. Kom dit en och en halv timme innan avgang, och givetvis hade incheckningen inte ens oppnat. Kon vaxte och vaxte och till slut kom en somnig snubbe och oppnade incheckningen en sisadar 50 minuter innan avgang. Framforhallning! Inte helt ovantat fick han det stressigt med det hundratalet passagerarna som vantade sa till slut oppnades disken bredvid och nagra av oss vinkades da fram till den istallet. Jag vet inte hur det funkar i Egypten, men jag trodde att man behovde betala lite extra for att aka i Business class, men da det stod "Business class" pa den nya incheckningsdisken som oppnades sa bokades alltsa alla som stallde sig i den kon till just Business class. Lustigt. Till detta ingick en inbjudan till loungen dar overklassen kan diskutera golf over ett glas champagne i lugn och ro innan avgang, men jag hade ju saklart inte tid att utnyttja den. Val ombord insag jag direkt att vi var lite finare an alla andra, vi pa rad 1 till 4 fick namligen en fuktig trasa att tvatta ansiktet med, en dagstidning och ett glas saft innan(!) avgang. Tror att alla de andra bara fick trasan, saften fick de forst uppe i luften nar vi fick glas nummer tva. Ha! Det var i alla fall allt. Drog slutsatsen att de extra hundralapparna det innebar for att fa sitta lite langre fram i planet, lasa tidningen och dricka saft inte riktigt ar vart det, kommer darfor att fortsatta aka ekonomiklass med gott samvete.

Nu ar jag i alla fall i Luxor, en stad vid Nilen och med manga historiska platser. Naturligtvis ar det ocksa en enorm turistfalla men det var jag installd pa fran borjan. Jag bor oster om Nilen, pa samma sida som Luxortemplet och det lite mer kanda Karnaktemplet. Pa nilens vastra sida finns bland annat Konungarnas dal med manger av faraongravar varav en ar Tutankhamons som sakert manga kanner till. Vastbanken besokte jag idag tillsammans med ett annat gang turister och en mycket oorganiserad guide. Resan dit tog inte mer an 30 minuter, men det tog nastan tva timmar innan vi kunde ga och se de forsta gravarna da var "guide" envisades med att flytta runt oss i bussen sa att vi satt som han ville, prata med diverse manniskor pa vagen, tanka bussen, samla in allas biljetter for att tva minuter senare dela ut dem igen osv... Det var inte bara jag som sag dagen rinna ivag och solen stiga allt hogre pa himlen med efterfoljande temperaturhojning. Till slut fick vi ga in i alla fall, i Konungarnas dal dar man funnit drygt 60 gravkammare varav majoriteten blivit plundrade och/eller forstorda pa olika satt. De tre gravar vi besokte tillhorde Ramses III, IV och VII varav den fortnamnda helt klart var den mest intressanta. Den byggdes egentligen for en helt annan person men overgavs da byggarbetarna rakat grava sig rakt in i annan grav. Istallet tog Ramses III over och lat arbetet fortga men i en annan riktning. Gravkammaren ar riktigt lang, 125 m, med hela 15 sidorum langs med den langa mittgangen. Overallt ser man vackra vaggmalningar och hieroglyfer, verkligen imponerande att se, i synnerhet med tanke pa att det var nastan 3200 ar sedan det gjordes. For ytterligare 100 egyptiska pund fick man ocksa besoka Tutankhamuns gravkammare vilket jag gjorde. Dar fanns Tutankhamun sjalv for allman beskadan samt hans sarkofag och en av innerkistorna liggandes i sarkofagen. Nar gravkammaren upptacktes 1922 var den sa gott som intakt och full av alla de saker, ca 5000, som man skickade med den dode till dodsriket. Tutankhamun sjalv lag i tre olika kistor varav den innersta var helt i guld, over ansiktet hade han sin beromda mask som jag ska fa se pa Egyptiska museet i Kairo.  Efter detta akte vi vidare till nasta dal, Drottningarnas dal, for att se ytterligare tva gravkammare av de ca 70 som finns i omradet. Lika imponerande dar. Nasta plats vi besokte var Deir el-Bahri dar drottning Hatsheputs gravtempel fran 1400 f.kr. finns. Mycket varcker byggnad bestaende av tre stora terasser som halls uppe av kolonner och som nas av en lang ramp i mitten. Stallet har restaurerats och ateruppgyggts ganska kraftigt men man kan fortfarande se manga av orginaldetaljerna som malningar exempelvis. Kan inte sluta imponeras av egyptens maktiga historia.

Det var dagens aventyr. Men jag har faktiskt hunnit med mer an sa under mina dagar har i Luxor. Forsta dagen besokte jag mumifieringsmuseumet dar man noggrant och detaljerat far se hur en mumifiering gick till. Det var inte bara manniskor som mumifierades heller, pa utstallningen fick man bland annat se en mumifierad apa, en fagel, en katt och sist men inte minst en fisk! Haha. Jag tycker det var roligt i alla fall. Folk maste ha haft fantastiskt mycket fritid pa den tiden. Jag gillade speciellt kattmumien dar man verkligen lagt tid pa att linda in oronen ordentligt, fantastiskt. Man fick ocksa se diverse karl dar den dodes inre organ forvarades, verktyg med vilka organen plockades ur och dessutom en riktig skalle i genomskarning dar man tydligt kunde se hur hjarnan ersatts med lindor. Fascinerande. Sa mycket grejer for att ta han om en dod, kan verkligen se framfor mig hur datidens IKEA salde "begravnings-kit" bestande av lampliga karl, lindor, verktyg for att hugga sten och grava ut inalvor samt parlor i olika farger for att dekorera den dode... Skoja bara.

Har ocksa besokt Luxormuseet med mangder av fantastiskt vackra flertusenariga statyer, tva mumier och mycket annat fran de olika tiderna av gamla Egypten. Manga av statyerna ar gjorda i granit eller annat mycket hart material vilket gor att se ser likadana ut idag som de gjorde da. Tidsperspektivet ar ocksa intressant, igar kom jag att tanka pa att nar Julius Caesar besokte Egypten sa var pyramiderna redan 2500 ar gamla, ratt otroligt egentligen.

Kanske later tjatig, men jag har hunnit besoka ytterligare stallen. Forst Luxortemplet som star mitt inne i stan granne med Mc Donalds. Templet ar fran 1300 f.kr och har byggts till och byggts om flera ganger efter det, bland annat star en moske fran 1200-talet e.kr pa en del av ruinerna. Framfor templet gar en aveny omgardad av sfinxar pa bada sidorna, framme vid templet mots man av tva jattestatyer och en obelisk. Pa insidan finns sen ytterligare statyer, tva sittande kolosser forestallande Ramses II, kolonner och annat. Maste verkligen ha varit en otrolig syn pa sin tid. Likasa Karnak som jag besokte igar, ett stort omrade bestande av saval tempel som kapell, pyloner och kolonner. Strax efter att man gatt in i templet kommer man in i en 5000 kvadratmeter stor hall bestaende av 134 kolonner i 16 rader. 12 av dessa ar 21 meter hoga med over tre meter i diameter, resten ar 10 meter hoga. Maktig syn. Senare kommer man fram till tva jattelika obelisker som bestar av ett stycke granit, man undrar ju hur man gjorde for att resa dem. Mycket annat fanns ocksa att se i Karnak som ni skert forstar, ska dock inte trotta ur er med mer historiska fakta om diverse ruiner.

Sist maste jag bara beratta att jag har hamnat pa ett... annorlunda hotell. Hotellet heter Sherif men gar ocksa under namnet Bob Marley house. Billigt ar det, men agarna verkar ha nagon form av sjuklig dyrkan av  Bob Marley da hela stallet ar tapetserat fran golv till tak med diverse affischer, flaggor och dylikt pa Marley, Cannabisblad och dylikt. Om det beror pa cannabis eller nagot annat vet jag inte, men personalen verkar inte riktigt helt med pa noterna heller. Jag kom till Luxor vid niotiden pa morgonen och fick ett rum pa hotellet. Pa kvallen, vid 22, kommer personalen pa att rummet redan ar bokat och ger mig en gratisplats pa taket. Hmm.. Jag fragar om de inte visste om detta tidigare och far svaret att det gjorde de visst men att de ville vara snalla och inte lamna mig utan ett rum. Vad ska man saga. Efter ytterligare en stund blir jag flyttad till ett annat rum dar det redan bor en fransman. Vi delar rum forsta natten, och morgonen efter blir fransmannen utslangd fran hotellet for att han, enligt peronalen, suttit uppe for lange pa natten och pratat med andra hotellgaster, och enligt fransmannen, flirtat med en tjej fran Danmark som en ur personalen ocksa var intresserad av. Skumt, hur som helst sa fick jag i alla fall rummet for mig sjalv sa jag ar nojd. Idag, innan jag akte ivag pa turen, var jag dessutom lovad frukost innan avgang. Jag steg upp en timme tidigare som det var sagt och upptackte att receptionen var stangd och att personalen sov. Tack for det. Men men, det ar ju billigt i alla fall.

Det var allt, imorgon aker jag soderut till Aswan for att se vad den staden har att erbjuda.

Kara blogglasare,

Som jag skrev sist ar jag i Egypten, pa Sinaihalvon narmare bestamt. I den lilla staden Dahab dar jag for narvarande bor hander inte mycket om man inte tycker det ar jattekul med dykning, vilket jag inte ar sa fortjust i. Daremot kan man aka runt till olika platser pa halvon, sa idag akte jag till Mt Sinai (ja, samma som i bibeln) for att klattra i berg. Berget ar 2642 m hogt och toppen kan man na genom tva olika vagar. Till fots eller kamel via Camel Path, en slingrig vag som i sakta mak tar en till toppen. Det andra alternativet ar vad som sa fint kallas "Steps of Penitence", de angestfyllda stegen eller nagot sadant. Det handlar om 3750 strappsteg, av varierande kvalitet, som mer eller mindre tar en rakt upp till toppen utan pardon. Jag ansag att vanliga grusvagar kan man ga pa hemma, sa jag valde det senaste alternativet som ju som ni sakert forstar kanns i fotter och knan nu efterat. Kul upplevelse var det dock, i synnerhet da den lokale killen som agerade guide for var lilla grupp, likt en bergsget mer eller mindre sprang upp for berget i sandaler utan varesig vattenflaska eller nagot annat nyttigt med sig. Suck. Hur som helst sa var det vart slitet, utsikten darifran var fantastisk och likasa solnedgangen, daremot sag jag varken nagra brinnande buskar eller kloka budord. Pa vagen ner blev det morkt fort sa vi tog den andra vagen for att komma levande hem. Guidekillen, som enligt egen utsago gor detta 4-5 ggr i veckan, gick i snabb takt nedat i beckmorker medans vi andra snubblade omkring med vara ficklampor. Da berget ligger flera kilometer fran narmsta stad och samhalle fanns det inget storande ljus i natten vilket gjorde stjarnhimlen till en upplevelse i sig. Har nog aldrig sett sa manga stjarnor pa himlen tidigare, inte ens i Wadi Rum, man sag till och med galaxen som ett ljust band over himlavalvet, fantastiskt.

Sen maste jag fa klaga lite ocksa. Jag vet inte om jag har skrivit om det tidigare, men trafiken i dessa lander, herregud alltsa. I Syrien ar det nationalsport att ta sig over gatan levande da ingen bil stannar for nagot som inte ar storre an en sjalv, typ en hus. I Jordanien var det lite battre, men lite sisadar med vilken sida av vagen man skulle halla sig pa. I Egypten... Ja, nar jag precis kommit over gransen fran Israel hade sista bussen for dagen akt sa jag plockade en bil som fick transportera mig till Dahab istallet. 15 mil avverkades pa 1 1/2 timme, chaufforen korde bitvis i 150 km/h, pa fel sida vagen i kurvor med noll sikt dessutom. Nu snackar jag inte om en fyrfilig E4 med separerade korfalt, utan slingriga oken-/bergsvagar utan nagot avancerat sakerhetstank over huvud taget. Idag pa vag till berget var det likadant. Foraren tryckte gasen i botten pa den lilla rostiga minibussen, gjorde bisarra omkorningar och blinkade bara lite med lysena nar han var i kollisionskurs med motande trafik. Jag kanske ar kanslig, trakig, kanske inte oppen for andra tankar och losningar pa saker och ting... men det har ar inte roligt! Eller ja, man far val skratta at det trots allt. Det ar ju bara sa galet, som tex. da foraren hela tiden tar av och pa sig sitt bilbalte beroende pa om polisen star pa gatan eller inte. Det ar val saker som dessa som gor resande spannande trots allt. Vore trevligt dock om man slapp riskera livet for det.

Fran Dahab ska jag snart ta mig vidare till fastlandet, via farja fran semesterorten Sharm el-Sheikh till den andra semesterorten Hurghada. Inga jattespannande stallen, men de fungerar desvarre som knutpunkter for mycket av transporten i landet. Tyvarr aker inga farjor pa onsdagar, sa jag blir kvar har en dag till. Alternativet att aka buss i ett dygn kanns faktiskt inte jattelockande.

Ser fram emot mina tva sista veckor nar jag ska fa se och uppleva mycket av Egyptens otroligt fascinerande historia, mer om det framover.

Ok, har nu varit i det som kallas for Mellanosterns enda demokrati, Israel.

Det jag kan saga ar att det for det mesta var rent och snyggt overallt, ordning och reda, och mycket kandes och sag ut som hemma.

Men jag vet inte, kolla pa foljade bild och fraga dig sjalv om det ser ut som ett trevligt stalle du vill spendera din semester pa?

Misstolka inte bilden som forestallande ett fangelse likt Kumla eller Hall, detta ar den mur jag fick passera for att kunna aka till Betlehem pa Vastbanken, bara nagra kilometer fran Jerusalem. Jag, med mitt svenska pass, kunde passera utan nagra storre problem. Fick bara visa passet tva ganger, passera en metalldetektor och scanna vaskan i en rontgenapparat. Verkligheten for alla de palestinier som passerar gransen dagligen pa vag till jobbet eller dylikt ser helt annorlunda ut.

I Israel pagar en fullandad apartheid dar man tagit det basta fran saval DDR och apartheids Sydafrika. Det spelar ingen roll hur modernt och fint det ar pa ytan nar innehallet ar fullstandigt ruttet, vilket jag anser att det ar i Israel. En civiliserad stat behandlar bara inte folk pa det har viset. En tysk som jag at frukost med idag i Dahab, Egypten, hade ocksa precis varit en snabb tur i Israel och konstaterade lite kallt att Berlinmuren pa sin tid bara var fyra meter hog, denna ar atta...

Tank pa det nar du koper din avokado.

Sedan igar ar jag i alla fall i Egypten och ska spendera tva, tre dagar i den lilla orten Dahab. Det ar varmt, soligt och pa andra sidan vattnet ser jag Saudiarabien. Aterkommer nar jag har mer att beratta! :)

Shalom,

Sist jag skrev var jag i Wadi Musa (Petra) och skulle vidare till Wadi Rum. Sa blev det ocksa. Jag tog en tvadagarstur ute i Wadi Rums oken for att se den fantastiska natur som finns dar. Tro mig, en oken behover inte vara sa "oken" som det later. Wadi Rum var fantastiskt. Jag delade bil med hollandarna som jag berattat om forut samt ett par fran Hongkong. Mycket trevlig var det om an fruktansvart skumpigt och skakigt under hela resan. Vi sag vackra vyer, haftiga bergsformationer och fick mojligheten att klattra upp pa en stir sanddyna vilket ar betydligt svarare an vad det kanske ser ut att vara. Tre steg framat, tva bakat... Efter turen, som bland annat inneholl en punktering och dackbyte i oknen pa mindre an 20 minuter, blev vi lamnade i lagret som bestod av en serie talt och matplats. Dar blev vi serverade en fantastisk middag som det stackars guiden fixat helt sjalv pa nagot satt. Middagen var verkligen enorm. Visst, vi hade betalat bra pengar for att aka ut dit, men den middagen hade jag inte vantat mig, Skont att inte ga och lagga sig hungrig iaf. Den efterfoljande kvallen var magisk. De enda elektriska ljusen man sag var ficklamporna som vissa i gruppen hade med sig, annars var oknen stor, mork och respektingivande. Manen lyste dock klart vilket skapade en annu haftigare stamning pa platsen, den lyste sa klart att den t.om. kastade skuggor pa marken mitt i natten, ratt haftigt. Senare pa natten, strax innan gryningen hade manen forsvunnit och lamnat efter sig en sjukt fin stjarnhimmel som man bara ser pa stallen som denna dar inget annat ljus stor. Att jag fick se stjarnhimlen far jag dock tacka mitt lattskramda jag for. Jag vaknade namligen vid fyratiden av att jag horde nagon form av djur skrika och ha sig utanfor taltet samt att nagonting (sakert nagot stort och elakt odjur) var precis utanfor taltduken och forsokte ta sig in. Hmm... Skratta inte at mig, men nyvaken och vettskramd sticker jag i alla fall ut ficklampan och ser absolut ingenting, Saklart. Hor bara att det blaser ordenltigt vilket jag i ett mer rationellt stadium hade forstatt varit orsaken till det konstiga ljudet utanfor taltduken. Nar jag sen kryper tillbaka ner i badden sa ar jag mer eller mindre klarvaken i det becksvarta morkret och den stora tysta oknen, inte latt att sova da vetni. Somnade efter en stund i alla fall och sov sa dar gott som man bara kan gora i ett talt. Haha. Hur som helst, pa morgonen efter far jag i alla fall hora att det var tva sma katter som brakat pa natten och att det var det jag hade hort, inte nagon manniskoslukande tiger med andra ord.

Efter frukosten pa morgonen kors vi in till samhallet dar vi sedan tar en bil till kustorten Aqaba. Aqaba ar en semesterort dit saval jordanier och turister aker for att njuta av solen och vattnet. Det var det vi gjorde i alla fall, jag och hollandarna. I tva dagar har vi solat och badat, och inte nog med det, jag har snorklat for forsta gangen nagonsin. Sjukt haftig kansla i det kristallklara vattnet. Later som en klyscha men det var verkligen som att simma i ett akvarium bland alla haftiga och fargglada fiskar. Sag en drakfisk bland annat, helt otroligt. Inte nog med det... det hander mycket lustigt pa en resa som denna. Andra dagen aker vi ut till ett hotell i utkanten av stan dar man for en summa pengar far nyttja stranden och den tillhorande poolen. Sagt och gjort, vi tar bussen dit och blir sedan avslappta vid nagot som ser ut som en vagsparr. Vi ser fragande ut men de visar tydligt att vi ska in dar. Pa kullarna vid sidan av vagen ser vi vakttorn och vid vagsparren blir vi mottagna av tva soldater som ber oss visa pass. Hmm.. allt ar dock som det ska och det visar sig att hotellet tydligen ar granne med nagon form av marinbas, darav alla vapen ute i den annars sa fina strandidyllen. Hur som helst, efter att jag snorklat lite moter jag ett svenskt par som jag pratar med en stund. Efter ett tag visar det sig att gubben ar journalist pa en av vara stora kvallstidningar och fragar om jag vill bli intervjuad om Aqaba och om resan i Jordanien. Lustigt, men varfor inte. Sa han tar nagra kort pa mig med snorkel och intervjuar mig sedan om min resa. Ovantat!

Det var de senaste tre dagarnas historia. Sa hur hamnade jag da i Jerusalem undrar ni sakert nu... Undrar detsamma sjalv faktiskt. Maste drabbats av tillfallig sinnesforvirring, psykos eller annan form av dimma for att utsatta mig for den pers det innebar att korsa gransen till Israel. Detta var ju inte riktigt planerat fran borjan heller. Det visade sig namligen att Jordanien ar ett lilleputtland som man inte behover tva hela veckor for att resa igenom vilket jag hade planerat fran borjan, sa nu sitter med en vecka over som jag inte riktigt hade tankt. Darfor tog jag beslutet att utoka resan fran tre till fem lander (+Israel och Palestina).

Att kombinera resor till arablander med Israel ar inte alltid det lattaste. Om jag hade akt at andra hallet och borjat med Israel for att sedan ta Syrien sa hade jag helt enkelt fastnat vid gransen och inte blivit inslappt i Syrien, helt och hallet pa grund av den israeliska stampeln. Detsamma hade gallt Libanon och nagra fler lander. Gor man istallet som jag har gjort nu sa kommer man inte i landet, men inte utan strul och fragor. Detta hande idag. Jag akte till gransen och fixade utstampeln fran Jordanien utan problem innan jag gick over till den israeliska sidan. Pa vagen dit ser man stora staket pa vardera sida vagen med skyltar som varnar for minor (!), vakttorn och sist men inte minst valpumpade Belgian Blue-vakter med solglasogon och automatvapen. Blev stoppad av just en sadan da jag tydligen gick lite for fort, kanske stirrade for mycket eller nagot annat. Hur som helst, han tyckte jag skulle sta stilla i nagra sekunder innan jag kunde ga vidare till sakerhetskontrollen. Bast att lyda i ett sadant lage. Val framme vid kontrollen sa rontgas alla vaskor, varav min lilla vaska rontgas flera ganger och plockas sedan ur utan nagon utforligare forklaring. De sag nagot, men jag har ingen aning vad. Jag fick fragan om vad jag skulle gora i landet, hur lange jag skulle stanna och varfor jag i hela friden akt till Syrien av alla lander. Jag svarade korrekt pa alla fragor och fick sedan ga vidare till nasta utfragning. Passkontrollen.

- Efternamn?

- Varfor kommer du hit?

- Ar det forsta gangen?

- Hur lange ska du stanna?

- Har du fixat boende?

- Varfor akte du till Syrien?

Da jag varit i Syrien sa ville de gora en extra "security check" pa mig, vad det nu innebar. De beholl passet och hanvisade mig till en bank vid sidan om dar det redan satt ett gang olyckliga sjalar som ocksa haft oturen att semestra i Mordor innan de kom till Israel. Efter en mycket lang stund blev jag framropad till luckan dar jag ytterligare en gang fick forklara mina fredliga intentioner, telefonnummer, email, min bakgrund, mitt jobb, "var morsans fasters brorsa bor".. typ. Tillbaka till looserbanken for ytterligare en lang stund av vantan. Efter ett tag blir jag inkallad till kontoret istallet dar jag far fragan om jag pratat med nagon i Israel de senaste dagarna. Jag svarar att jag ringde hotellet dagen innan och da fragar de varfor jag valde just det hotellet. Hade god lust att svara att det var min "uncle" Osama som tipsat om hotellet da vi satt och blandade krut over en kopp te kvallen innan. Men nej, jag sa som det var att jag hade hittat hotellet i guideboken helt enkelt. Jag vet inte om det var medvetet fran deras sida, men pa nagot satt kande jag att de redan visste att jag ring till Israel och pratat med nagon... Lustig kansla. Efter ytterliagre en lang stunbd fick jag till slut mitt pass med stampel och allt. De fragade faktiskt om jag ville ha stampeln pa ett separat papper, men da jag varken ska till Libanon eller Syrien igen den narmsta tiden sa tyckte jag det kunde vara kul att fa den i passet. Sa blev det.

En taxiresa senare och vantan vid bussterminalen satt jag i alla fall pa bussen pa vag till Jerusalem. Coolt. Inte lika coolt var det faktum att jag sag soldater vart jag an tittade, soldater med vapen dessutom trots att flertalet sag ut som att de var pa vag hem for ledighet. Olustigt. Precis innan vi anlande Jerusalen fick jag dessutom syn pa apartheidmuren som separerar israelerna fran palestinierna, den ska jag se pa lite narmare imorn da jag aker till Betlehem pa vastbanken. Mer info kommer med andra ord. Han dock ta en runda i gamla stan innan det blev allt for morkt och sag bland annat klagomuren som sakert alla kanner till. Har dock svart att vanja mig vid att se soldater i full stridsmundering i vart och varannat gatuhorn...

Jag stannar over helgen och sen vantar... Egypten!