The Life of Avlo

I brist på Sverige och Zlatan i VM så fick jag imorse glädja mig åt att mitt andra land, Uruguay, tagit sig till VM som sista land efter att ha spelat oavgjort mot Costa Rica på Estadio Centenario i Montevideo. Mycket roligt givetvis, i synnerhet då Uruguay inte lyckades förra gången. Så nästa år finns med andra ord samtliga sju VM-guldmedaljörer representerade i VM, härligt!

Om: Fotbolls VM, Sydafrika 2010, Uruguay

Media: DN

Jag är mitt uppe i att packa upp mitt gamla hem i mitt nya. Efter att ha letat lägenhet varje dag i ett antal månader så lyckades jag till slut finna en och dessutom få den! Från plats 45 i bostadskön så kom jag slutligen till första plats, och så vips så hade jag ett riktigt boende. Mina dagar i Södersjukhusets personallägenhet är därmed slut. Känns verkligen fantastiskt.

Idag på lunchen läste jag en kolumn på kultursidorna i DN som jag bara kände mig tvingad att dela med mig av. Det är Kajsa Ekis Ekman som skriver förvånansvärt positivt om Venezuela och den revolution som nu pågår där. Hon nämner att man är på gång att införa sex timmars arbetsdag, något vi har kämpat för länge (och slutat kämpa för dessutom) samt om hur arbetsplatser tas över av de arbetande och privatradiostationer görs om till närradio och hur man på så sätt inför en form av direktdemokrati. Viktigast är dock att hon tydligt visar och beskriver hur vinklad nyhetsrapporteringen från Venezuela är och hur dominerande oppositionsmedierna är i landet, trots västvärldens desperata försök att få det att framstå som den totala motsatsen.

"Den senaste ”nyheten” handlade om att Venezuelas president Chavez ”har utfärdat en order till sina undersåtar: Sluta sjunga i duschen!” (DN 23/10) För ”venezolanerna är det snart slut på de ljuva tonerna”, stod det varnande, och man föreställde sig poliser som rusade in i duschen och skrek: Sjung inte, i lagens namn!

Vad handlade det hela om? Ja, Chavez hade uppmanat människor att spara på vattnet för klimatets skull, och genom att skämta om att sjunga i duschen ville han få ut budskapet. Inte annorlunda än när Stockholms stad ber oss att ha lock på kastrullen för att spara el."

Artikeln är mycket läsvärd och finns att läsa här.

Om: Venezuela, Chavez, Desinformation, DN

Idag är det presidentval i Uruguay och mycket tyder på att vänsterkoalitionen Frente Amplio kan komma att vinna även denna gång. FA har haft makten sedan 2004 med Tabaré Vazquez som president, men idag är det den förre guerillaledaren José Mujica som har möjligheten att bli president. Valet pågår för fullt just i denna stund, så jag lär återkomma med resultatet imorn.

SvD

Om: Uruguay, Presidentval, Mujica, Frente Amplio

Det blev platt fall för skandalmedierna och den rabiat islamofoba svenska högern som gärna hade sett Ghezali och hans sällskap hängas i tårna efter att han ännu en gång frihetsberövats och anklagats för terrorkopplingar. Jag har varit på väg att skriva om detta flera gånger tidigare, men då hela situationen har behandlats så skamligt och pinsamt så har jag helt enkelt låtit bli. Jag har skämts varje gång som kollegor, bekanta och okända på bussen kläckt ur sig att Ghezali mycket väl kunde lämnas att ruttna i ett pakistanskt fängelse då han en gång för mycket valt att skämma ut Sverige internationellt.

Nej, det enda Ghezali och hans vänner möjligtvis ska skämmas för är att de var klantiga nog att åka till Pakistan under rådande omständigheter. Men, klantighet är inte olagligt. Klantighet är inte ens fel, enbart klantigt. De som däremot borde skämmas och genast be offentligt om ursäkt är alla de medier som spekulerat kring Ghezalis intentioner med att åka till Pakistan, som stämplat honom som terrorist och sedan skrivit artiklar utifrån det ställningstagandet. Pseudojournalistik med andra ord. Principen om att man är oskyldig tills motsatsen är bevisad har uppenbarligen inte gällt denna gången heller.

Jag har inte mycket förtroende för varken amerikanskt eller pakistanskt rättsväsende, men när båda nu inte har funnit några bevis för att han skulle vara skyldig till terrorism så borde saken stå klar en gång för alla. Hade något av länderna hittat det minsta spår av terrorism hos Ghezali och hans sällskap så hade de inte suttit på ett flyg hem till Sverige idag, Ghezali hade för övrigt suttit kvar i buren på Guantanamo Bay.

Media: DN 2, SvD 2 3, AB 2

Idag tillkännagavs årets pristagare av Nobels fredspris. Priset ska, enligt det testamente som Alfred Nobel lämnade efter sig gå till den person "som har verkat mest eller bäst för folkens förbrödrande och afskaffande eller minskning af stående arméer samt bildande och spridande af fredskongresser." Men priset gick, hör och häpna, till USA:s president Barack Obama. Fredspriskommitén säger att Obama "tänt hopp om en bättre framtid" och att han därför är värd detta pris. Vad vet jag, men jag trodde att fredspriset gavs till någon som på något sätt bidragit till fred i världen. Men med tanke på att Irak och Afghanistan numera ligger i ruiner efter USA:s pågående krig så hamnar Barack Obama ganska långt ner på min lista bland lämpliga kandidater.

Förre norske statsministern Thorbjørn Jagland: "Nobelkommittén har genom sitt 108-åriga arbete hela tiden stått för samma värderingar som den nuvarande amerikanska presidenten står för". Jasså, om nu Nobelkommittén tycker att ockupationer och krig för olja är en bra idé så borde fredspriset skrotas omedelbart och pengarna läggas på något mer konstruktivt. Men tyvärr har vi sett likadana stolpskott förr. 1973 fick Henry Kissinger Nobels fredspris, det vill säga samma år som Chiles president Salvador Allende störtades och ersattes av en diktatur som varade i 17 långa år. För den som inte vet regisserades det hela av bland andra just Kissinger.

Men idag fick då Obama priset, gratulerar. Men jag undrar just vad afghaner, irakier och palestinier har att säga om detta.

Media: Dn 2 3, Svd 2 3 4, AB 2 3 4

Då var det klart. EU krävde rättning i ledet, propagandaapparaten blev enorm och ingen kunde vänta sig något annat än ett Ja i Irlands folkomröstning om Lissabonfördraget. Tråkigt för EU bara att Irland redan ett år tidigare hade röstat om saken och sagt Nej till EU:s nya grundlag. Men ack så fel det blev, Irland röstade fel! Det går inte för sig i det stora demokrati- och frihetsprojektet som kallas EU. Där är det en linje som gäller, EU-linjen, att vara kritisk finns inte på kartan. Så efter ett antal undantag och garantier, fick då Irland en ny möjlighet att denna gången rösta rätt.

Så blev det också. Irland röstade Ja och nu är alla glada och nöjda. Lissabonfördraget som skulle ha rivits och gjorts om redan efter första gången ett medlemsland sa Nej, är nu mer aktuellt än någonsin igen. Såväl moderater som socialdemokrater välkomnar detta och säger att det är en stor dag för EU, friheten och demokratin. Halleluja.

Men jag undrar jag. I själva verket har EU skjutit sig själv i foten gällande begreppet demokrati. Hur ska folk nu motiveras att gå och rösta i nationella eller EU-parlamentsval då de som säger att "min-röst-spelar-ändå-ingen-roll-då-politiker-ändå-gör-som-de-själva-vill-för-att-få-sin-vilja-igenom" fått gott om vatten på sin kvarn? Hur ska man göra med det redan skamfilade ryktet för EU som gör att valdeltagandet till parlamentet redan är pinsamt lågt? Inte nog med att vissa länder inte ens får möjligheten att rösta om saken, de som väl gör det och röstar Nej tvingas på olika sätt att rösta igen. Demokrati anno 2009.

Tyvärr visste vi ju alla detta redan, att EU inte är ett demokratiprojekt. Därför känns det också mer än olustigt att Vänsterpartiets ordförande, Lars Ohly, gått ut och öppnat för ett slopande av utträdeskravet. Ett krav som borde vara mer aktuellt än någonsin en dag som denna då folkstyret så tydligt satts på undantag i EU:s namn. Vänsterpartiet borde istället utnyttja sin ställning som det enda EU-kritiska alternativet i riksdagen, men det blir svårt om utträdeskravet slopas.

Men ok. Irlands folk har talat och resultatet får accepteras, precis som det borde ha gjorts första gången. Jag är inte den som kräver en ny omröstning bara för att jag inte gillar resultatet.

Om: EU, Irland, Demokrati, Lissabonfördraget, Vänsterpartiet

Media: AB 2, DN 2 3 4, SvD 2 3 4

Något som för övrigt också satts på undandtag är bloggen här då min vardag för tillfället går åt för att jobba och leta lägenhet på Stockholms dystra bostadsmarknad.

Ledig lägenhet någon?

..är den cykel jag köpte idag. Efter att ha gått runt i halva innerstan, fram och tillbaka mellan holmarna och tillhörande cykelaffärer så hittade jag slutligen en som föll mig i smaken. Det blev en svart Kona Dew Plus med aluminiumram och skivbromsar. Riktigt skön att cykla på. Så sen när jag flyttar från den personalbostad som jag har nu så ska jag förhoppningsvis bo inom cykelavstånd till jobbet. Köpte två ordentliga lås till den också så förhoppningsvis ska jag få behålla den ett tag. Min förra riktiga cykel blev stulen för ett antal år sedan, och av försäkringen fick jag ut ungefär 200:-. Bäst att inte få den stulen med andra ord.

Kona - Dew Plus

Tänkte förresten på det idag när jag var inne i stan, på hur många cyklister det finns i Stockholm egentligen. Har aldrig riktigt tänkt på saken innan, men idag såg jag hur stora klungor av kanske 15-20 cyklister kunde stå i korsningen och vänta på att åka över. Majoriteten av dem verkar dessutom använda hjälm, något som jag inte har sett på något annat ställe. Härligt.

Jag vet inte, man kanske inte ska skratta åt andras olycka bara sådär. Men denna historia är ju lite för bra för att vara sann.

"Günther Link, 45, ville tacka Gud för att ha räddat hans liv. Han gick till kyrkan och omfamnade altaret. Som föll – och krossade honom till döds."

Det är tacken man får liksom.

Läs mer här.

Läs mer: DN 2, SvD 2

Om: Val 2010, Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet

Har medvetet undvikit ämnet Svininfluensa på bloggen då jag har tyckt att hela sakfrågan varit hysterisk från det att den blev aktuell. Media har blåst upp influensahotet som om det vore ett världsomspännande ebolautbrott och folk har givetvis agerat utifrån det. Folk köper handsprit som aldrig förr, uppsöker akutmottagningar för vanliga höstförkylningar och det sunda förnuftet lämnas som vanligt hemma då det handlar om masshysteri.

(Bild lånad från Tobias värld)

Häromdan blev ämnet dock lite mer aktuellt för mig då det på arbetsplatsträffen informerades om att samtliga i personalen kommer att vaccineras och att man aktivt får säga till om man inte vill bli vaccinerad. Visst kan man tycka att det är snällt av landstinget att låta vaccinera all sin personal och idén känns ju vettig till en början. Men sen finns magkänslan och det sunda förnuftet där som säger att allt inte riktigt står rätt till. Det kommer ju en influensa varje år, och det vaccin som då har använts är numera så testat att man har god koll på eventuella biverkningar och liknande. Det vaccin som nu ska lanseras är precis som den nya influensan nytt och vi har av förklarlig anledning inte lika god koll på biverkningar. Därför kan jag tycka att det är smått vansinnigt att då man i Sverige låter testa vaccinet i stor skala, så gör man detta på så gott som hela befolkningen. Vilka marginaler finns då för felberäkningar och oväntade biverkningar? Inga alls som jag ser det.

Vad jag känner oro inför är med andra ord inte att drabbas av en influensa som i de allra flesta fall mer påminner om en vanlig förkylning. Det som jag däremot känner olust inför är att falla för den allmänna hysterin och ta ett vaccin som för första gången testas i stor skala. Visst tror jag ändå att vaccineringen kommer att gå bra, jag är ju inte riktigt är vän av konspirationsteorier om elaka stater som låter sina medborgare vara labbråttor. Men magkänslan finns ändå där om att det kan gå snett. Det är ju nämligen så att en genomgången influensa skapar ett gott och naturligt immunförsvar mot kommande och liknande influensor, evolutionen funkar ju som bekant så. Om influensan i ett senare skede skulle mutera så skulle en massvaccinering som den som nu planeras riskera att få motsatt effekt då människor saknar den naturliga motståndskraften mot den omuterade influensan och därför drabbas hårdare än nödvändigt av den nya. Vaccinet skyddar ju bara mot den aktuella influensan, medans kroppens egna immunförsvar oftast utvecklar ett bredare skydd som också kan hjälpa mot framtida influensor. Så låt oss därför koncentrera vaccineringskampanjen till de uppenbara riskgrupperna som finns i samhället, och dra ner lite på vaccinationshetsen för oss andra.

Jag får se hur det blir med vaccinet. Eventuellt tar jag det av respekt för kollegor och patienter, men inte utan an kritisk fundering kring saken. Får se hur det utvecklar sig.

DN 1 2 3 4 5, SvD 1 2 3 4 5 6 7, AB 1 2 3 4 5

Nu är jag hemma igen efter att ha haft min första betalda semester sen jag började plugga. Två veckor kunde jag ta ut och det visade sig passa så bra med Hannahs sommarjobb så att vi bestämde oss för att flyga iväg till Thailand i 14 dagar. Så det är där jag har varit den sista tiden.

Vi har verkligen haft en fantastisk semester beståendes av sol och bad, djur och natur, och naturligtvis en massa slappandes och bara njutandes av tillvaron. Vi spenderade en dryg vecka på ön Koh Samui som ligger en timmes flygresa söderut från Bangkok. Då det var vårt första besök till ön visste vi inte från början så mycket om de olika stränderna så vi hamnade på Chaweng, en jättefin strand med ett långt turiststråk liggandes på öns nordöstra sida. Stället är väldigt exploaterat dock och det är svårt att få vara för sig själv när man promenerar omrking på gatorna. Hotellet vi bodde på låg jättebra till i ena änden av stranden så just där var det alltid lugnt och skönt. På gatorna dock var det värre då man ständigt hade folk efter sig som antingen ville sälja något eller "bara" visa vägen till en resturange eller butik. Som det alltid är på sånna ställen med andra ord. Vädret på ön var varierande då vi åkte dit precis mellan sommarsäsongen och regnperioden. Oftast regnade det dock bara på natten och på morgonen så det var inget som störde. Blev man ändå blöt så var det så varmt att kläderna torkade upp snabbt ändå. Första veckan fick vi också äran att besöka öns internationella sjukhus efter att en av oss fått påhälsning av en brännmanet och därefter får ett stort infekterat sår och en efterföljande svullen arm. Måste säga att jag nog aldrig varit med om en så effektiv sjukvård som just där. Från avv vi steg in genom sjukhusdörren så tog besöket inte mer än tio minuter innan vi stod utanför dörren igen med ett omlindat sår, och en påse antibiotika och antihistamintabletter. Fantastiskt.

Koh Samui

Fiskare på Samui

Lamai, en annan strand än den vi bodde vid.

Vattenfall i den del av Samui som fortfarande är natur

Min vänstra hand och en orm som vi hittade i buskarna, en enligt guiden ofarlig sådan. Jag är inte helt övertygad, men liten och söt var den.

Djur på Samuis djurpark.

Ett av Samuis många tempel

Resans andra del bestod av fem dagar i Bangkok, en storstad med lika många invånare som hela sveriges befolkning. Det var varmt, fuktigt och mycket avgaser i luften, men trots det så hade vi det toppen rakt igenom. Vi besökte ett flertal av stadens vackra tempel och spenderade en förmiddag vid det kungliga palatset som också var en fröjd för ögat att se. Man behöver inte vara rojalist för att uppskatta kultur, historia och vackra byggnader. Angående rojalister så verkar det vara ett begrepp som går att applicera på de flesta thailändarna. Överallt ser man folk iklädda t-shirt med det kungliga emblemet på. På taxibilarna står det att läsa "God save the King" och överallt ser man foton på både kungen och drottningen. Filmälskare som vi är så gick vi naturligtvis också på bio i Bangkok och där påmindes vi också om att vi befann oss i ett land där man ska visa respekt för kungen. Innan filmen började visades nämligen en liten patriotisk kortfilm om kungen och då skulle man som biobesökare stå upp i salongen. När kortfilmen väl var slut kunde man sätta sig ner och så började kvällens föreställning. Intressant måste jag säga. Något som också var intressant med Thailand var att veckodagarna har olika färger vilket man kan se på stadens gator då folk ofta går klädda i den aktuella färgen. Tufft.

Bangkok

Tempel i Bangkok

En liggande jätte-Buddha

Det allra flesta människorna vi mötte var jättetrevliga och nyfikna på vilka vi var. Men naturligtvis stötte vi också på de rötägg som gärna skor sig på att man är vilsen turist med inte riktig full koll på läget. På väg till ett köpcenter mötte vi bland annat en person som utgav sig för att vara polis. Han sa att den aktuella dagen var buddistisk helgdag och att köpcentret vi skulle till därför var stängt och vi istället kunde gå iväg till ett annat ställe som han rekommenderade. Medvetna om att detta fenomen med fleaktig information existerar gick vi trots detta vidare mot vårt mål och upptäkte till vår enorma förvåning att köpcentret var... öppet som vanligt. Se där. Likadant är det med Tuk-tuk förare som får provision för att köra turister till allt från butiker till skrädderier och resturanger. Ibland utan att säga något förrän man upptäcker att chauffören stannat på ett annat ställe än det man önskat. Irriterande. Men som sagt, de allra flesta var helt vanliga människor och mycket trevliga.

Det var en kort resumé av det vi gjort de sista två veckorna.

Men nu är jag tillbaka i verkligheten igen. Måndag, och om någon timme påbörjar jag en ny arbetsvecka.

I förrgår fick jag beskedet av chefen, och idag skrev jag på kontraktet. Numera är jag fast anställd på Södersjukhuset! Två månader tog det, mycket snabbare än vad jag kunde föreställa mig. Måste säga att det känns fantastiskt.

En undersökning bland 5000 musiklärare i Storbritannien har kommit fram till att det ultimata gitarriffet spelas i Guns N' Roses klassiska låt Sweet Child O' Mine. Ja, om det nu går att tävla i något sådant så skulle nog denna låt hamna högt också på min lista. Men visst, jag skulle säkert hitta 50 låtar som skulle platsa på min tio-i-topp lista, så saken går nog inte att avgöra ändå. Sen vet vi ju att det är mannen i det yviga håret och den höga hatten, Slash, som får ta åt sig av äran. Dagens GN'R hade nämligen aldrig kunnat komponera något sådant.

För den som inte vet, lyssna här och nu.

Idag åkte Greenpeace till havs för att lägga ut trålhinder i Kattegatt. Det aktuella området skyddades redan 2003 av myndigheterna men sedan dess har inte mycket hänt. Fisket har fortsatt och ett flertal fiskarter är rödlistade till följd av det oansvariga fisket. Idag gick därför Greenpeace, efter att ha fått tillstånd av både länsstyrelsen och miljödomstolen, till handling och dumpade 38 stenblock vägandes mellan 500 kg och tre ton. Totalt ska 180 block läggas ut för att förhindra den destruktiva trålningen. Tidigare har man också lagt ut över 300 block utanför Tyskland.

Aftonbladet: "Professorn i marinekologi vid Göteborgs Universitet, Sussie Baden anser att trålhindren borde lagts ut av myndigheterna redan när området skyddades 2003. Stenarna skadar enligt henne inte bottenmiljön.
– Här finns flera rödlistade arter. En enda trålning tar bort dem direkt, och gör i praktiken en öken av botten. Den hämtar sig inte på flera år. Bottentrålning är något av det mest destruktiva fiskeredskap som finns"

Givetvis finns folk som klagar och lustigt nog finns Fiskeriverket, Sveriges fiskares riskförbund och självaste jordbruksministern Eskil Erlandsson bland dem. Erlandsson menar att aktionen äventyrar sveriges samarbete med Danmark då aktionen bryter mot dansk lag och flera danska fartyg fiskar i svenska vatten där stenarna nu dumpas. Hur han resonerar vidare förstår jag inte, men han tog sig i alla fall tid att skriva ett argt inlägg på DN Debatt där han desperat försöker stoppa Greenpeace. Somliga fiskare är rädda för att nät och redskap ska förstöras av granitblocken, men om så sker så måste ju det betyda att de använder sig av metoder som antingen är destruktiva eller olagliga? Området är ju som bekant skyddat sen tidigare. 

Jag är som alltid svag för den civila olydnad som Greenpeace har som arbetsredskap. Dagens aktion skadar ingen, förutom någon eventuell platt fisk (rödspätta?), men är mycket effektiv mot bottentrålningen. Mer sånt tack!

DN, AB, SvD, SvD2, SvD3

Sist jag skrev om fotboll i Uruguay så var det fans från mitt kära lag Nacional som spårat ur och börjat slåss på planen. Idag har Aftonbladet ytterligare en gång publicerat en video som visar när spelarna(!) från Nacionals ärkerival Peñarol och ett lag från Argentina startar ett mindre upplopp efter att två spelare krockat i en duell. Tråkigt kan man tycka. Men tråkigare är det faktum att de få gånger som den sydamerikanska fotbollen, som ju håller en nivå i klass med de europeiska ligorna, får plats i medierna så är det oftast vid tillfällen som detta när spelare eller fans visar sin dåliga sida. Det är sällan man får läsa något om den fantastiska fotbollskultur som genomsyrar kontinenten och den högklassiga fotbollen som normat spelas på planen. 

Men känner vi igen detta fenomen från något annat område? Jo. Lika sällan som vi får läsa om vacker fotboll i latinamerika får vi läsa om de framsteg som sker i ett flertal av de latinamerikanska länderna där folk valt demokrati, frihet och rättvisa framför nordamerikansk bakgårds-politik. Att miljontals människor har alfabetiserats och för första gången fått möjligheten att skapa sig ett värdigt liv får alltid lämna plats åt lögnerna och den aggressiva politik som likt alltid regisseras av den som vägrar se förändring på sin bakgård, USA.

 Om: Fotboll, Uruguay, Peñarol, Latinamerika