Avlo i Mellanostern - Damascus
Salam aleikum mina vanner!
Denna blogg har nu officiellt och utan foregaende varning blivit en resedagbok, i alla fall under sex veckor framover da jag utforskar delar av spannande mellanostern. Har lovat somliga att skriva lite om vad jag har for mig pa min semester och borjar da med att klargora att jag mar bra och trivs med tillvaron, da var det klart, ingen behover oroa sig! :)
Borjar med att beratta att jag precis upplevde en stund av inre frid. Jag vet, later hur sjukt som helst, men det ar sant. Jag satt pa Leila's, en restaurang precis i kanten av den stora Umayyadmosken med en stor terrass pa taket. Dar satt jag, sag pa bergen som omgardar Damascus, kande den varma brisen som for tillfallet inte bestod av avgaser och njot av god och fin mat som inte kostade mer an 50 spann. Kande att livet for tillfallet inte kunde vara battre vilket ar en skon kansla.
Har annars forsokt vara duktig turist och sett sa mycket av stan jag orkat i varmen som hittils inte gatt under 30 pa dagarna. Damascus ar en stad med mycket historia och mycket kultur, manniskorna har lever bokstavligen i sin historia vilket jag tycker ar ratt haftigt. Gamla stan i Damascus myllrar av manniskor, folk handlar i soukerna, gar till mosken och liknande och majoriteten som gor detta ar inte turister utan till synes helt vanligt Damascusfolk. Tycker det ar haftigt att se en stad som verkligen lever, aven pa dygnets morka timmar. Utanfor fonstret ser jag skomakare, skraddare, schapoforsaljare, folk som saljer notter, dadlar och gud vet vad och kunderna ser inte ut att minska pa en bra stund, och da har klockan passerat 21. Det ar forovrigt full rulle i stan aven pa dagen vilket far mig att undra vad folk egentligen gor. Bilar, bussar, folk pa gator och torg i en strid strom som aldrig ser ut att ta slut. Vart ar folk pa vag? Var har folk sina jobb? Stan ser likadan ut pa dagtid som efter kontorstid, i alla fall i mina turistogon.
Kultur som sagt, mycket kultur finns det har. Besokte idag Damascus nationalmuseum dar jag bland annat bevittnade vad jag forstod var varldens aldsta alfabet, en sisadar 3500 ar gammalt. Maktigt och sager mycket om de stora kulturer som avlost varandra i den har delev av varlden. Har finns verkligen en fantastisk kulturskatt, vilket gor det annu mer sorgligt att se hur var del av varlden talar om mellanostern som om det vore efterblivet.
Det var det. Ska forresten beratta om en liten episod jag hade igar, med taxichafforen Aziz. Som jag skrev tidigare omgardas den har staden av ett antal kullar och berg och jag fick hora genom nagon att man kunde aka upp dit och se staden ovanifran. Sagt och gjort, jag vinkade in en taxi, gav en lapp med det tilltanka malet pa arabiska till chafforen Aziz och sa gav vi oss ivag till bergets topp, trodde jag. Halvvags upp pa toppen stannar han bilen och fragar mig pa arabiska vad jag trodde var nagot i stil med: "Blir det bra har, ska vi stanna?" Sjalv ser jag att toppen av berget ar en bit upp och visar sa snallt jag kan att han ska fortsatta uppat. Han ser fragande ut, ler, ger mig en halstablett, och kor vidare. Efter 5 minuter ar vi pa andra sidan berget och jag ser ett antal skyltar dar det star nat i stil med "No Trespassing, Military zone" svisha forbi utanfor fonstret. Jag ser hur Aziz tittar pa mig i backspegeln, ser undrande ut och fragar aterigen om jag verkligen vill vidare pa vagen som uppenbarligen inte ar menad for turister. Jag inser till slut att det inte finns nagon vag upp till toppen, att utsiktspaltsen i sjalva verket ligger dar han forst stannade. Jag kanner mig dum, ber honom stanna dar vi stannade forst, jag tar tva kort pa utsikten, och ber honom sedan kora tillbaka. Jag tackade sedan, sa gott jag kunde med hjalp av teckensprak och nagra enstaka arbabiska ord, for hans talamod och betalade dubbelt.
Imorgon tar jag bussen for att se vad Syriens storsta stad, Aleppo, har att erbjuda.
Denna blogg har nu officiellt och utan foregaende varning blivit en resedagbok, i alla fall under sex veckor framover da jag utforskar delar av spannande mellanostern. Har lovat somliga att skriva lite om vad jag har for mig pa min semester och borjar da med att klargora att jag mar bra och trivs med tillvaron, da var det klart, ingen behover oroa sig! :)
Borjar med att beratta att jag precis upplevde en stund av inre frid. Jag vet, later hur sjukt som helst, men det ar sant. Jag satt pa Leila's, en restaurang precis i kanten av den stora Umayyadmosken med en stor terrass pa taket. Dar satt jag, sag pa bergen som omgardar Damascus, kande den varma brisen som for tillfallet inte bestod av avgaser och njot av god och fin mat som inte kostade mer an 50 spann. Kande att livet for tillfallet inte kunde vara battre vilket ar en skon kansla.
Har annars forsokt vara duktig turist och sett sa mycket av stan jag orkat i varmen som hittils inte gatt under 30 pa dagarna. Damascus ar en stad med mycket historia och mycket kultur, manniskorna har lever bokstavligen i sin historia vilket jag tycker ar ratt haftigt. Gamla stan i Damascus myllrar av manniskor, folk handlar i soukerna, gar till mosken och liknande och majoriteten som gor detta ar inte turister utan till synes helt vanligt Damascusfolk. Tycker det ar haftigt att se en stad som verkligen lever, aven pa dygnets morka timmar. Utanfor fonstret ser jag skomakare, skraddare, schapoforsaljare, folk som saljer notter, dadlar och gud vet vad och kunderna ser inte ut att minska pa en bra stund, och da har klockan passerat 21. Det ar forovrigt full rulle i stan aven pa dagen vilket far mig att undra vad folk egentligen gor. Bilar, bussar, folk pa gator och torg i en strid strom som aldrig ser ut att ta slut. Vart ar folk pa vag? Var har folk sina jobb? Stan ser likadan ut pa dagtid som efter kontorstid, i alla fall i mina turistogon.
Kultur som sagt, mycket kultur finns det har. Besokte idag Damascus nationalmuseum dar jag bland annat bevittnade vad jag forstod var varldens aldsta alfabet, en sisadar 3500 ar gammalt. Maktigt och sager mycket om de stora kulturer som avlost varandra i den har delev av varlden. Har finns verkligen en fantastisk kulturskatt, vilket gor det annu mer sorgligt att se hur var del av varlden talar om mellanostern som om det vore efterblivet.
Det var det. Ska forresten beratta om en liten episod jag hade igar, med taxichafforen Aziz. Som jag skrev tidigare omgardas den har staden av ett antal kullar och berg och jag fick hora genom nagon att man kunde aka upp dit och se staden ovanifran. Sagt och gjort, jag vinkade in en taxi, gav en lapp med det tilltanka malet pa arabiska till chafforen Aziz och sa gav vi oss ivag till bergets topp, trodde jag. Halvvags upp pa toppen stannar han bilen och fragar mig pa arabiska vad jag trodde var nagot i stil med: "Blir det bra har, ska vi stanna?" Sjalv ser jag att toppen av berget ar en bit upp och visar sa snallt jag kan att han ska fortsatta uppat. Han ser fragande ut, ler, ger mig en halstablett, och kor vidare. Efter 5 minuter ar vi pa andra sidan berget och jag ser ett antal skyltar dar det star nat i stil med "No Trespassing, Military zone" svisha forbi utanfor fonstret. Jag ser hur Aziz tittar pa mig i backspegeln, ser undrande ut och fragar aterigen om jag verkligen vill vidare pa vagen som uppenbarligen inte ar menad for turister. Jag inser till slut att det inte finns nagon vag upp till toppen, att utsiktspaltsen i sjalva verket ligger dar han forst stannade. Jag kanner mig dum, ber honom stanna dar vi stannade forst, jag tar tva kort pa utsikten, och ber honom sedan kora tillbaka. Jag tackade sedan, sa gott jag kunde med hjalp av teckensprak och nagra enstaka arbabiska ord, for hans talamod och betalade dubbelt.
Imorgon tar jag bussen for att se vad Syriens storsta stad, Aleppo, har att erbjuda.
