Avlo i Mellanöstern - Kairo och hemresa
Då jag kom hem igår så blir detta det sista blogginlägget från min resa i Mellanöstern.
Som jag skrev sist var jag eventuellt på väg till Alexandria för de sista två dagarna. Efter att jag skrev det tog jag en promenad bort till huvudtågstationen Ramses för att kolla upp tidtabell och priser för Alexandria morgonen därpå. Väl på stationen ser jag dock det kaos som utspelar sig vid biljettluckorna då hundratals människor samtidigt försökte sig fram till de fem biljettluckor som fanns. Inte en chans tänkte jag, var trött på att trängas och stöka så jag beslöt helt enkelt att stanna i Kairo och gick fort därifrån.
Dagen efter besökte jag istället kvarteren som i boken benämns som "islamic Cairo", grundat år 969 e.kr. Stadsdelen är känd för sina många moskéer och annan muslimsk arkitektur men de flesta tar sig dit för att gå runt i Khan Al-Khalilibazaaren. "Bazaar" är ett annat ord för "souk" som används i Syrien för den som undrar, en permanent marknadsplats med andra ord. Till skillnad från de stora soukerna i Syrien så var denna inte alls lika unik eller genuin, tycker den mest var lämpad för turister om jag ska vara ärlig. Kvarteren runtomkring var dock mycket fina och trevliga att gå omkring i. Trots att stadsdelen inte är så stor eller ligger så långt bort tog besöket nästan hela dan i anspråk då jag tog mig dit och tillbaka gående vilket annebär att man måste samsas med de ohyggliga mängder folk och bilar som finns i stan. Tidigare har jag skrivit att Kairo inte är värre än vad exempelvis Buenos Aires är, men det får jag nog till en viss del ta tillbaka efter den här dagen. Det går knappt att beskriva trafiksituationen i vissa delar av Kairo, att säga koasartad vore en underdrift. Men på något sätt verkar ju allt fungera i alla fall, folk går och bilarna rullar om än långsamt.
Dagen efter och min sista dag i Kairo gick mest ut på att döda tid på olika sätt. Jag vaknade vid nio, checkade ut vid tolv och hade sen några timmar att ta död på tills flyget lyfte vid 04 morgonen därpå, 16 timmar med andra ord. Så jag drällde runt i stan, gick på billig bio ytterligare en gång, åt mat, gick runt ännu mer och hängde sen de sista tre timmarna på hotellets takterrass. Inte jättespännade dag med andra ord. Vid nio på kvällen tog jag sen taxin till flygplatsen och satt där i tre timmar innan jag kunde checka in. Första flygresan gick sedan till Amsterdam. På grund av ett häftigt oväder fick planet åka några extra svängar ovanför Amsterdam innan landningen som blev något av det värsta i flygväg jag varit med om. Upp och ner som en bergochdalbana och slutligen en riktig benknäckarlandning som fick en och annan i kabinen att se missnöjd ut efteråt.
Direkt efter landningen får vi förklarat i högtalarna att de av någon anledning utför en extra passkontroll precis utanför flygplanet och att vi därför ska ha våra pass redo. När det blir min tur att lämna fram passet får jag inget varmt "Välkommen" eller "Trevlg resa till Stockholm" av vakten, utan han tittar istället misstänksamt på passet och sedan mig, plockar sedan fram ett förstoringsglas och granskar passets fotosida i detalj. Uppenbarligen är det något han reagerar på för han behåller passet och ber mig sitta ner i en avskild del av ankomsthallen. På samma ställe sitter redan fyra personer som av en lika okänd anledning inte fallit vakterna i smaken. Vad vi har gemensamt är att vi alla antingen är mörkhyade alternativt solbrända och att vi på ett eller annat sätt har ett utseende som enligt en Sverigedemokrat inte riktigt uppfyller normen. Med andra ord, vi är alla svartskallar och några av oss är dessutom skäggiga! Bäst att ringa i klockorna och höja beredskapen ett snäpp! Det spelar tydligen ingen roll att alla, utom en vars pass är utfärdat i Kanada, har röda EU-pass. Vi får sedan inför hundratals nyfikna ögon på terminalen följa med fem vakter, en per person, till vakternas kontor en bit bort i terminalen och sitta ner igen medan de kontrollerar passen ytterligare en gång. Tre personer blir ganska omgående ivägsläppta, men jag och kanadensaren får sitta kvar ytterligare en stund. Vi tas sedan in på kontoret där två andra vakter bakom en disk ska få titta på oss samtidigt som de jämför med passbilden. Kanadensaren friar de efter att bara en person tittat på honom. Mitt pass behövde tydligen två personer som tittade på det samtidigt som jag fick frågorna om det var mitt pass och om jag verkligen bodde i Sverige. Till slut blev jag frisläppt men en tråkig erfarenhet rikare. Är detta framtiden för det nya gammelbruna Europa?
Den jobbiga dagen slutade inte där. Flyget till Stockholm blev försenat med tre timmar på grund av frånvarande piloter som istället för att manövrera vårt plan till Stockholm satt och tryckte i Frankfurt, fel land liksom. Efter en lång väntan hittade de dock två reservister som förbarmade sig över oss. Väl framme på Arlanda konstaterade jag att jag hade sovit, eller åtminstone slumrat, i tre timmar de senaste 30 timmarna. Jag var med andra ord lite trött. Nu är det i alla fall skönt att vara hemma och när jag ser tillbaka på resan kan jag säga att jag har upplevt fantastiskt mycket och att semestern varit precis så som en semester ska vara, jag har inte lagt en tanke på jobbet eller vardagen förrän nu den sista veckan. Är mycket nöjd.
Något som jag varit med om ett antal gånger under resan och som jag vill dela med mig av här är att många av de människor jag har träffat har varit nyfikna på Sverige och ställt frågor om hur saker och ting förhåller sig här. Men det jag vill berätta om nu är att folk lika ofta har delat med sig av sin syn och sina tankar om Sverige som med några ytterst få undantag har varit enbart positiva. Folk har med stor entusiasm berättat om hur avundsjuka de är på vårt, enligt dem, lugna och stabila land och framför allt på vår välfärdsstat med allt vad det innebär. Ett antal amerikaner jag träffat på olika ställen har alla sett mycket positivt på Sverige med sin fria och offentliga sjukvård, med föräldraledighet, anställningsskydd och liknande. Folk har sett Sverige som ett öppet land där människor oavsett bakgrund kan leva med samma rättigheter och möjligheter i livet som alla andra, flera har uttryck ord som "paradislandet" och liknande. Givetvis har det varit smickrande varje gång, men samtidigt har det fått mig att reflektera över det faktum att vad Sverige idag gör är att vi bränner ett stort förtroendekapital runtom i världen och visar att vi kan vara lika tråkiga och jävliga som i vilket annat land som helst. Vid varje tillfälle har jag ju gett min syn av landet med privatiseringar, Sverigedemokrater och en allt tunnare välfärd och reaktionerna har inte väntat på sig utan folk har i flera fall blivit chockerade när jag beskrivit de senaste årens politiska läge i landet. De höga tankar som folk i gemen verkar ha om vårt land har fått mig att skämmans när jag berättat om Sverigedemokrater i riksdagen, om utförsäljningar och allt annat som sker. Det är ju verkligen intressant och fint att höra allt detta, men det är tråkigt att vi inte förvaltar detta på ett bättre sätt är vad vi gör idag.
Det var det sista. Om ni råkar upptäcka att det saknas ett och annat å ä ö i texten så har helt enkelt att göra med att jag efter sex veckor har vant mig vid att skriva med a och o istället, haha.
Ytterligare ett blogginlägg från resan väntar men det blir ingen text utan det blir några av de många bilder jag tagit. Det kommer dock ta en eller någon dag att vaska fram de bilder jag tycker är värda att visa.
Hoppas ni tycker resebloggen har varit läsvärd, det har hur som helst varit väldigt roligt att skriva.
Nu väntar vardagen med allt vad den innebär. Skoj!
Som jag skrev sist var jag eventuellt på väg till Alexandria för de sista två dagarna. Efter att jag skrev det tog jag en promenad bort till huvudtågstationen Ramses för att kolla upp tidtabell och priser för Alexandria morgonen därpå. Väl på stationen ser jag dock det kaos som utspelar sig vid biljettluckorna då hundratals människor samtidigt försökte sig fram till de fem biljettluckor som fanns. Inte en chans tänkte jag, var trött på att trängas och stöka så jag beslöt helt enkelt att stanna i Kairo och gick fort därifrån.
Dagen efter besökte jag istället kvarteren som i boken benämns som "islamic Cairo", grundat år 969 e.kr. Stadsdelen är känd för sina många moskéer och annan muslimsk arkitektur men de flesta tar sig dit för att gå runt i Khan Al-Khalilibazaaren. "Bazaar" är ett annat ord för "souk" som används i Syrien för den som undrar, en permanent marknadsplats med andra ord. Till skillnad från de stora soukerna i Syrien så var denna inte alls lika unik eller genuin, tycker den mest var lämpad för turister om jag ska vara ärlig. Kvarteren runtomkring var dock mycket fina och trevliga att gå omkring i. Trots att stadsdelen inte är så stor eller ligger så långt bort tog besöket nästan hela dan i anspråk då jag tog mig dit och tillbaka gående vilket annebär att man måste samsas med de ohyggliga mängder folk och bilar som finns i stan. Tidigare har jag skrivit att Kairo inte är värre än vad exempelvis Buenos Aires är, men det får jag nog till en viss del ta tillbaka efter den här dagen. Det går knappt att beskriva trafiksituationen i vissa delar av Kairo, att säga koasartad vore en underdrift. Men på något sätt verkar ju allt fungera i alla fall, folk går och bilarna rullar om än långsamt.
Dagen efter och min sista dag i Kairo gick mest ut på att döda tid på olika sätt. Jag vaknade vid nio, checkade ut vid tolv och hade sen några timmar att ta död på tills flyget lyfte vid 04 morgonen därpå, 16 timmar med andra ord. Så jag drällde runt i stan, gick på billig bio ytterligare en gång, åt mat, gick runt ännu mer och hängde sen de sista tre timmarna på hotellets takterrass. Inte jättespännade dag med andra ord. Vid nio på kvällen tog jag sen taxin till flygplatsen och satt där i tre timmar innan jag kunde checka in. Första flygresan gick sedan till Amsterdam. På grund av ett häftigt oväder fick planet åka några extra svängar ovanför Amsterdam innan landningen som blev något av det värsta i flygväg jag varit med om. Upp och ner som en bergochdalbana och slutligen en riktig benknäckarlandning som fick en och annan i kabinen att se missnöjd ut efteråt.
Direkt efter landningen får vi förklarat i högtalarna att de av någon anledning utför en extra passkontroll precis utanför flygplanet och att vi därför ska ha våra pass redo. När det blir min tur att lämna fram passet får jag inget varmt "Välkommen" eller "Trevlg resa till Stockholm" av vakten, utan han tittar istället misstänksamt på passet och sedan mig, plockar sedan fram ett förstoringsglas och granskar passets fotosida i detalj. Uppenbarligen är det något han reagerar på för han behåller passet och ber mig sitta ner i en avskild del av ankomsthallen. På samma ställe sitter redan fyra personer som av en lika okänd anledning inte fallit vakterna i smaken. Vad vi har gemensamt är att vi alla antingen är mörkhyade alternativt solbrända och att vi på ett eller annat sätt har ett utseende som enligt en Sverigedemokrat inte riktigt uppfyller normen. Med andra ord, vi är alla svartskallar och några av oss är dessutom skäggiga! Bäst att ringa i klockorna och höja beredskapen ett snäpp! Det spelar tydligen ingen roll att alla, utom en vars pass är utfärdat i Kanada, har röda EU-pass. Vi får sedan inför hundratals nyfikna ögon på terminalen följa med fem vakter, en per person, till vakternas kontor en bit bort i terminalen och sitta ner igen medan de kontrollerar passen ytterligare en gång. Tre personer blir ganska omgående ivägsläppta, men jag och kanadensaren får sitta kvar ytterligare en stund. Vi tas sedan in på kontoret där två andra vakter bakom en disk ska få titta på oss samtidigt som de jämför med passbilden. Kanadensaren friar de efter att bara en person tittat på honom. Mitt pass behövde tydligen två personer som tittade på det samtidigt som jag fick frågorna om det var mitt pass och om jag verkligen bodde i Sverige. Till slut blev jag frisläppt men en tråkig erfarenhet rikare. Är detta framtiden för det nya gammelbruna Europa?
Den jobbiga dagen slutade inte där. Flyget till Stockholm blev försenat med tre timmar på grund av frånvarande piloter som istället för att manövrera vårt plan till Stockholm satt och tryckte i Frankfurt, fel land liksom. Efter en lång väntan hittade de dock två reservister som förbarmade sig över oss. Väl framme på Arlanda konstaterade jag att jag hade sovit, eller åtminstone slumrat, i tre timmar de senaste 30 timmarna. Jag var med andra ord lite trött. Nu är det i alla fall skönt att vara hemma och när jag ser tillbaka på resan kan jag säga att jag har upplevt fantastiskt mycket och att semestern varit precis så som en semester ska vara, jag har inte lagt en tanke på jobbet eller vardagen förrän nu den sista veckan. Är mycket nöjd.
Något som jag varit med om ett antal gånger under resan och som jag vill dela med mig av här är att många av de människor jag har träffat har varit nyfikna på Sverige och ställt frågor om hur saker och ting förhåller sig här. Men det jag vill berätta om nu är att folk lika ofta har delat med sig av sin syn och sina tankar om Sverige som med några ytterst få undantag har varit enbart positiva. Folk har med stor entusiasm berättat om hur avundsjuka de är på vårt, enligt dem, lugna och stabila land och framför allt på vår välfärdsstat med allt vad det innebär. Ett antal amerikaner jag träffat på olika ställen har alla sett mycket positivt på Sverige med sin fria och offentliga sjukvård, med föräldraledighet, anställningsskydd och liknande. Folk har sett Sverige som ett öppet land där människor oavsett bakgrund kan leva med samma rättigheter och möjligheter i livet som alla andra, flera har uttryck ord som "paradislandet" och liknande. Givetvis har det varit smickrande varje gång, men samtidigt har det fått mig att reflektera över det faktum att vad Sverige idag gör är att vi bränner ett stort förtroendekapital runtom i världen och visar att vi kan vara lika tråkiga och jävliga som i vilket annat land som helst. Vid varje tillfälle har jag ju gett min syn av landet med privatiseringar, Sverigedemokrater och en allt tunnare välfärd och reaktionerna har inte väntat på sig utan folk har i flera fall blivit chockerade när jag beskrivit de senaste årens politiska läge i landet. De höga tankar som folk i gemen verkar ha om vårt land har fått mig att skämmans när jag berättat om Sverigedemokrater i riksdagen, om utförsäljningar och allt annat som sker. Det är ju verkligen intressant och fint att höra allt detta, men det är tråkigt att vi inte förvaltar detta på ett bättre sätt är vad vi gör idag.
Det var det sista. Om ni råkar upptäcka att det saknas ett och annat å ä ö i texten så har helt enkelt att göra med att jag efter sex veckor har vant mig vid att skriva med a och o istället, haha.
Ytterligare ett blogginlägg från resan väntar men det blir ingen text utan det blir några av de många bilder jag tagit. Det kommer dock ta en eller någon dag att vaska fram de bilder jag tycker är värda att visa.
Hoppas ni tycker resebloggen har varit läsvärd, det har hur som helst varit väldigt roligt att skriva.
Nu väntar vardagen med allt vad den innebär. Skoj!
