The Life of Avlo

En röntgensjuksköterskas tankar om livet, universum och allting.

Film: Gränsen

Publicerad 2011-02-04 22:22:58 i Film

Januari 2004, ett drygt halvår efter att jag tog studenten, ryckte jag in i lumpen. I Boden, 10 mil från norra polcirkeln, ungefär vid civilisationens ände. I några månader drillades jag och mina jämnåriga kamrater i norrbottens stränga kyla och bisarra mängder snö för att några månader senare gå på den tjänst som vi tränats till, att vara skyddsvakter vid Norrbottens regemente.

Rödbergsfortet, Boden, 2004.

Utbildning varvades med bevakningstjänst, antingen satt vi i någon av regementets vaktcentraler eller så var vi ute på larm och kollade låsen vid något förråd ute i skogen. Som vi alla vet råder det fred i Sverige sedan 200 år vilket innebar att det inte hände så mycket under timmarna i vakten. En och annan fantiserade säkert om att ryssen skulle stå och hänga vid något av förråden en mörk lördagsnatt så att vi kunde få användning av det vi lärt oss, men givetvis hände aldrig någonting. Lilla Sverige, de norrländska skogarna, vad ska hända? Känslan av meningslöshet tog över och till slut var det en enda långtråkig väntan på muck.

Hur som helst, vart vill jag komma med denna historia? Jo, den nya svenska filmen Gränsen tar avstamp i en liknande situation, närmare bestämt det gråa och händelsefattiga livet som soldat. Till skillnad från de värnpliktiga i Boden väljer istället filmens soldater att göra något åt sin situation.

Filmen utspelar sig 1942 i beredskapstidens Sverige, hos ett kompani soldater som bevakar gränsen till det ockuperade Norge. Dygnet runt står de vid sin vägspärr i vinterlandskapet, inget speciellt händer och framför allt får de aldrig se några tyskar. För att råda bukt på tristessen beslutar sig två soldater för att skida över gränsen och ta sig en närmare titt på fienden. Det hela går dock på tok fel, de kommer lite för nära tyskarna vilket leder till att den ene soldaten rövas bort. När detta uppdagas beslutar sig deras kamrater att, mot alla regler, också ta sig över gränsen för att hämta hem dem. Det hela utvecklas till en kris på högsta nivå då de inte bara jagas av nazister utan också av svenska krigsmakten som gör sitt bästa för att lägga locket på.

Gränsen, 2010.

Tyvärr har svenska filmer en förmåga att ofta bli rätt torftiga, med billiga specialeffekter och stolpigt skådespeleri. Man siktar högt men det känns sällan äkta. Denna film har också sina billiga klichéer som exempelvis det tyska befälet som likt alla andra filmnazister bär runda glasögon och ser genomond ut. Men det fanns ändå något som fängslade mig, kanske var det den genuina vintermiljön, eller de autentiska uniformerna och de tidstypiska fordon man lyckats plocka fram till inspelningen. Trots små medel har man fått den att kännas ganska äkta, imponerande. Jag vet inte om jag skulle rekommendera filmen, men bara det faktum att den är något så unikt som en svensk krigsfilm gör den sevärd trots allt.

Ett häftigt inslag i biokvällen var att regissören själv, Richard Holm, var där och presenterade filmen. Han berättade lite om hur de hade tagit fram skådespelare till filmen genom att sålla ut dem som inte var redo att leva ute i vildmarken i tjugo minusgrader och meterdjup snö. Han berättade också hur uniformerna hade hittats genom en samlare och hur bilar och diverse fordon med hjälp av lokala värmlänningar plockats fram ur sina gömmor i lador mot löften om att deras respektive inget skulle få veta. Roligt.

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Avlo

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela