The Life of Avlo

I Vårdfacket kan man idag läsa att förbundsstyrelsen uppmanar kongressen att rösta för ett krav om en fyraårig utbildning för förbundets fyra yrken, sjuksköterskor, röntgensjuksköterskor, biomedicinska analytiker och barnmorskor. Utbildningen ska leda till en magisterexamen och merparten av lärarna ska enligt FS ha doktorsexamen och forska parallellt med att de undevisar. Argumenten har man hört förr: Detta ska "höja statusen för vårdförbundets medlemmar och bidra till den värdeförändring ska ska leda till bättre löner för medlemmarna". 

 

Visst, det låter fantastiskt. Att lägga till ett år borde rimligtvis vara ett tillräckligt incitament för arbetsgivarna att höja lönen till en nivå som ligger mellan läkarnas och undersköterskornas löner. Men ärligt talat, var det inte så det lät när man gjorde utbildningarna akademiska från första början? Tanken med att göra yrkena till en universitetsexamen var just att höja statusen för dem och på så sätt höja status och löner. Bevisligen fungerade inte detta, så därför kommer förbundet med ytterligare ett förslag. Alltså, ett år till innan legitimation, ett år till av studier av pseudovetenskapen "vårdvetenskap", ett år till av studieskulder, innan man med störta sannolikhet kommer ut till samma löjliga lön som idag. Aldrig i livet. Vi ska arbeta med människor och inte bli teoretiker.

 

Nej, det som krävs är inte ytterligare en fin titel på ett papper. Det skiter arbetsgivaren i. Vad som behövs är ett fack. Ett stridbart fack som på allvar vågar ta sina medlemmars sida gentemot arbetsgivarna. Att så inte är fallet idag såg vi tydligt tidigare i år då förbundet strejkade för att slutligen komma överens om en löneökning på 123:-. Förbundet behöver moderniseras och förnyas, gamla dinosaurier bytas ut mot nya fräscha krafter som på allvar kan visa vad våra yrken betyder för samhället. Ett fack fyller ingen som helst funktion om det ska hålla arbetsgivaren om ryggen. 

 

Andra om: Vård, Omsorg, Vårdförbundet